En underbar bok

Det har sagts om Fredrik Sjöbergs Flugfällan att den var ett vackert kärleksbevis till entomologin. Och då må hans Russinkungen vara en kärleksyttring över människan som kulturvarelse. Visserligen surrar åtskilliga insekter genom kapitlen, men mest av allt sysslar Sjöbergs passionerade samlarmöda med arten Homo sapiens, individen Gustaf Eisen, zoolog, russinkung och upptäckare av den heliga Graal. Bland annat och på riktigt alltså. Flera gånger under läsningen tänker jag att nu fabulerar Sjöberg, fullt så här fantastiskt kan ingen modern människas liv arta sig. Men det gjorde det, Gustaf Eisen hade en mångsidighet som barockens universalister, inget mänskligt var honom främmande, botanik, zoologi, skönlitteratur, arkeologi, spiritualism, konsthistoria. Han har en bergstopp uppkallad efter sig, Mount Eisen i Sequoia National Park och självklart han var den som tog initiativ till att samma nationalpark en gång inrättades. Han levde 1847-1940 och skrev naturligtvis böcker om alla sina intressen, russinodling, daggmaskar, porträttmåleri. Bland annat. Han kände Strindberg och Charles Darwin och blev nästan hundra år. Precis som för vår storvulne Rudbeck brann hela livsverket, samlingar och arkiv, upp. Det var i San Fransiscos jordbävning 1906 och han fick börja om, vilket han gjorde. Alla hans företag gick inte bra ut, men han började alltid om, som regel med någonting annat. En sådan mans liv behöver bara tyglas för att bli en sagolik berättelse, och det gör naturligtvis inte Fredrik Sjöberg, varpå berättelsen blir ännu bättre. Hans stil kan bara karaktäriseras med ett ord: spirituell. Men inte på ett fånigt sätt. Bakom de eleganta vändningarna och den milt träffsäkra humorn finns en djup insikt om människan som en berättelse mellan ordningarnas fulländan och individens oförutsägbarhet. Och att skildringen dessutom tar ordentliga tag med insektshåven i sådana kapitel som Meddelanden från Calliceraklubben, om den raraste av alla rara blomflugor, det gör ingenting. Oförutsedda händelser inträffade hela tiden, skriver Sjöberg, det var Eisen som fick Strindberg att börja måla tavlor. Hans oroliga sökande för honom från Sverige till USA, och till Guatemala och till USA igen. Flugor eller berättelser, det kan kvitta säger Sjöberg på ett annat ställe, som reflektion över vad det hela handlar om. Samlandet, den drivna systematiken som aldrig blir riktigt systematisk eftersom den jämt vill handla om någonting annat. Det förstod nog inte den tyske entomolog som en gång lät namnge en blekbrun jordlöpare efter Adolf Hitler, arten är i dag utrotningshotad eftersom perversa fetischjägare samlar den för 1.000 euro styck, till marknaden nazistiska nostalgiker/samlare. Russinkungen är en underbar bok. Mer kan jag inte säga, varje försök att systematisera arten Homo är dömt att sluta med en berättelse. Kunskapens mål är oavsiktligt.