Haruki Murakamis 1Q84 är förstås en märklig romanvärld. Märkligare ändå är att den kunnat få ett sådant rykte och så många läsare. Den försiktigt beskrivna, nästan antydda existensen av ett parallellt universum som är ungefär som vanligt, åtminstone på japanska, men där steget över till lite småmysko företeelser är mycket kort. Två månar är exempelvis uppseendeväckande, och det som kallas luftpuppor likaså.
Men under läsningen liksom "glider" hela världen till sitt alternativa beteende, framför allt sambandet mellan människor och deras liv och rörelse. Ursäkta klichéerna, men märkliga krafter tycks manipulera människor i lämpliga lägen, åtminstone för att föra romanberättelsen framåt, vilket sannerligen kan behövas. Murakamis berättarstil ja, en rapportstil i oändlig utsträckning och upprepning. Jag vet inte hur många gånger huvudpersonen Aomame sätter sig tillrätta på sin balkong, sveper in sin pistol i en tygbit, och sig själv i en filt, och spanar ut mot lekparken i väntan på sin komplicerade kärlek Tengo.
Som i ungefär hundrafemtio sidor sitter hos sin döende far i en helt annan stad och stirrar på hans urinkateter och vätskedropp. Det är som minimalistisk musik, ett i oändlighet upprepat tema som förskjuts omärkligt till något som kan kallas handling.
Aomame är lönnmördare och kvinnligt hjältefenomen. I denna tredje del har hon inledningsvis mördat ledaren för den stora religiösa sekten och är därefter försvunnen. Herr Ushikawa, en mycket noggrann utredare/ detektiv letar henne, när han inte röker. Han letar Tengo dessutom, som egentligen är författare, fast ett matematiskt geni, och skriver en roman som en värld med två månar och luftpuppor och small
people. Ni förstår metaberättelsen där? I det här fallet är han spökskrivare, (avslöjat i del I och II), en flicka har rymt från en religiös sekt och lämnat in ett manus med just detta innehåll.
Särskilt mycket händer inte i denna tredje del, detektiven letar, Tengo längtar efter Aomame som gömmer sig och längtar tillbaka. Fantasyinslaget uppträder som små, små förskjutningar i verkligheten, inskjutna i de väldiga ordmassorna.
1Q84, vilket förstås är en slags ordlek och en syftning på Orwells 1984, är genuint och utförligt långtråkig. Berättelsens beteende blir ännu mer torftigt eftersom det mystiska inslaget mest ligger i själva kompositionen, mot bokens slut har någonting (ödet, sekten, de två månarna??) fört de tre agerande närmare varandra och lite nya, mystiska sammanhang vidtar. Berättande rutin, men brukad till vad?
Murakamis berättande är en tuschteckning som någon hällt vatten över. Hans eventuella visdom är sådan att den inte kan diskuteras, men förmodligen älskas av alla som lärt sig ordet mindfulness. Hans värld är inte stor, magisk och frustande à la Harry Potter. Den är snarare så bleklagd och så mycket lagd i kontexten och fantasin hos sina läsare att den är praktiskt taget osynlig.
Tyvärr befinner sig, för denna läsare, även meningen med hans bok i samma osynlighet.