En tröst i mörkret

Edith Södergran frågade sig i en dikt: "Varför gavs mig livet, / att gå som en magisk bok från hand till hand, / brännande genom alla själar, / drivande som en eld över askan, / törstande efter mer?" Jag läser in febrig livsvilja, instinkt och sårig närvaro i de stroferna. Lättare kanske att uttrycka i poesins form, men Åsa Anderberg Strollo lyckas balansera på den högspända linan i sin Augustnominerade debutroman Bryta om, från första till sista sidan. I en intervju berättar hon att boken är skriven som en tröst till de många tonåringar som mår dåligt och att om inte boken blivit utgiven, så hade hon ställt sig utanför skolorna och delat ut den själv. Många barn lever med en psykiskt sjuk förälder där ansvaret i tidiga år och rädslan för upptäckt, är jämförbar med barn till alkoholister. Barn är lojala mot sina föräldrar, men den egna uppgivenheten leder till misslyckande i skolan och med kompisar. Och om de inte blir direkt mobbade för sitt utanförskap, så ställer de sig själva vid sidan om i självförakt. 16-åriga Minna Krall har så länge hon kan minnas tagit ansvar för sin psyksjuka mamma sedan pappan gifte om sig. I början av boken sitter hon på tunnelbanan. Det är första dagen på gymnasiet och Minna har valt en skola där hon inte kan bli igenkänd. Nu ska hon satsa helhjärtat på studierna, ta tag i sitt liv. Sommarlovet har hon levt tillsammans med bananflugor och andra kryp som bitit sig fast under år av vanskötsel i den kaotiska lägenheten. Utan pengar, men också utan mamman, som har varit intagen på psyket. Pojkvännen Eddie har bott hos henne och det har funnits tid för drömmar om livet. Men i skolan möter hon en gammal fiende, Emma. "Jävla Miss Perfect", vad gör hon här! Hon orkar inte få hennes "gulliga vanliga kärnfamilj nertryckt i halsen". Obehaget kryper på. Emma med sitt hov, Minnas, till en början, tappra försök att hänga med i skolan, mammans hemkomst och nyckfulla, farliga utbrott. Beroendet av Eddie, som ibland värmer, men oftast väcker panik, det är inte alltid hon får vara i hans lya i rivningskåken. Pappan, som har gett henne en mobil så att de kan prata utan mammans vetskap, men som hon säljer för att betala en skuld. Nutid varvas med minnen från Minnas barndom, som när hon fyra år stolt läser en dikt för mamman som hakar upp sig på fyraåringens bristande deklameringsförmåga och tvinga henne läsa om till sena kvällen. Ödslighet och smärta, våldet finns i orden och kropparna, i balansgången mellan tilliten och avgrunden. Minna stänger ibland sin port. Inte helt, pappan och Eddie finns där som glödkorn av hopp, men smärtan är så stor och hatet så kvävande att det kunde ha gått riktigt illa - i verkligheten. Men vill man, som Anderberg Strollo deklarerat, ge tröst, så får mörkret inte sluka allt. Då hör ett bra slut till så att man äntligen kan gråta av lättnad.