En trevande släktkrönika

Clara Diesens diktsamling beskrivs i omslagstexten som "ett slags släktkrönika". Man kan fundera över det där "ett slags". Över varför garderingen finns där. Förmodligen är det inte längre möjligt att skriva släktkrönikor utan att i någon mån reservera sig inför genren. Det är i så fall synd. Omslaget, vackert formgivet av Johan Melbi, pryds av en mörklockig ung man med händerna uppsträckta i en boxarpose. Vi får veta att det är författarens morfar och att bilden är tagen då han försökte ta sig fram som boxare i USA på 30-talet. Denne morfar återkommer i sviten I Solna, där han beskrivs som en figur som det är ganska svårt att få grepp om. Den typiska frågan om den bortgångne rör ju oftast vid vem personen egentligen var, om det alls går att säga något bestämt kring detta sedan de direkta upplysningarna inte längre går att få: "boxades ja, men var han boxare? / drog till sjöss, ja, men var han sjöman? / han gillade fotboll, men gillade han fotboll? / han stack så fort han kunde / ämnad till något annat / han drack, men drack han?" Stråket går igen i flera av porträtten. Det är ett trevande bland vagheter, och ibland finns där något konkret och handfast att knyta an till. En farmor, en mormor och morfar, den egna barndomens minnen, uppblandat med en nutid som slår långa bågar tillbaka till ett då, och upprättar överensstämmelser och paralleller. Det är lätt att uppskatta Diesens undersökande metod, hur hennes dikter liksom tar form under arbetets gång - det här är onekligen en poesi som öppnar sig mot sitt ämne. Jag undrar emellertid om även läsaren får ta del av denna öppenhet. Det är mycket i hennes bok som inte tar sig över gränsen från det privata till det förmedlade, utan stannar någonstans på halva vägen. Det leder till en text som förvisso är sympatisk men som utsänds på svårnådda frekvenser. Det kan vara givande att bläddra i främlingars fotoalbum men när allt kommer omkring har man ingen relation till de fotograferade.