I förhoppningen om att konstens dissonanser ska överraska strövar jag genom Luleå. Det är mot bättre vetande jag är på väg till en av utställningslokalerna. Hoppas ändå på att utmanas i det offentliga rummet av någon som vill vidga seendet.
Oomskakad kommer jag fram. I museiparken utanför Norrbottens museum är det stilla. Ingen nässellabyrint vars idéinnehåll inte fungerade när det väl iscensattes att fnysa åt, ingen stor sten som ska färdas med ljusets energi, ingen bestämd tjej med famnen full av grejor. All mine hette skulpturen. Jag gillade den.
I stillsamheten finns ändock verk och särskilt ett som erbjuder möjligheter. Det sker när någon interagerar. Mitt i dammen har den i Bremen baserade konstnären Christina Vogelsang, hon arbetar ofta med hus
eller boendemiljöer som utgångspunkt för sina verk, byggt en träkonstruktion med namnet The Church of Zig Zag. Förutom själva placeringen i dammen består det av ett slags minibrygga med torn, ett litet hus med brutet tak och en pall.
Virket är inte bemålat,
träet lyser vitt och oskadat. På tornet finns en barometer. Det senare visar sig ha drag av Oppfinnar-Jockes tänkarmössa. Du kan nämligen ställa dig på pallen under tornet och trycka upp det med huvudet. Genom två hål går det då antingen att se en gråtråkig grusväg från förslagsvis april, eller ett hus med lågt, tyskt halmtak. Men man kan också - och det är nu verket blir intressant - välja att vända sig om och genom tre hål se ut i museiparken.
Gömd, men fullt synlig och därmed en del av verket för dem som kommer till parken, ser jag människor passera förbi. Ingen tittar på konstverket. Eller så tittar man medvetet bort efter att redan ha sett benen.
Det ger en oväntad behaglig upplevelse att stå där - inne fastän ute. The Church of Zig Zag blir ett slags kontemplativt rum mitt i staden, och vore förmodligen ännu mer intressant i en mer tätbebyggd stad längre ner i Europa. Enligt den behagligt korta idébeskrivningen strävar konstnären efter att göra oss uppmärksamma på friheten att göra som vi vill. Alltså en verklig frihet, inte den skenbara där människorna, kanske främst medelklassen, egentligen styrs av dem som säljer tunga och dyra livsstilsset.
Om idén bär hela vägen är tveksamt. Däremot är Christina Vogelsangs bidrag i LAB 11 ett ovanligt lyckat exempel inom bildkonsten på interaktivitet mellan människa och maskin-verk-utställning. I all analog enkelhet blir den agerande betraktaren en nödvändig del av verket. Utan denne förblir träkonstruktionen en brygga, en lekplats i väntan.
Genom besökaren kan The Church of Zig Zag också ta formen av en performance. Det kan man se ett exempel på i Daryoush Tahmasebis, fotograf på Norrbottens museum, 40 sekunder korta film inlagd på konstnärens hemsida. Kanske är det mest en humoristisk introduktionsfilm, men med sin höga hastighet och ryckighet förmedlar den märkligt nog precis det kontemplativa drag som installationen i museiparken har. Och känslan av att helt synlig onåbar i en tänkarmössa äga sina tankar.