En ton av stark närhet

Titeln på Edvard Albees pjäs, som framgångsrikt har spelats på Norrbottensteatern denna vår innehåller en intressant undertext; Vem är rädd för Virginia Woolf antyder ett hot, en satkärring kanske, en bitch, som det kan heta i dag, eller handlar det om en vestal, en kvinnlig överstepräst, i en främmande kult. Något hotfullt tycks det i alla fall vara, något (en) man har behov av att förminska. Virginia Woolf var ett centrum i det som kallades Bloomsburygruppen och samlade tidens stora. Tillsammans med sin man Leonard drev hon det modernistiska bokförlaget Hogarth Press, som bland mycket annat gav ut Joyces Porträtt av författaren som ung, men som senare refuserade Ulysses. I kretsen fanns också nationalekonomen John Maynard Keynes och filosofen och matematikern Bertrand Russell. Gruppen stod för det nya, för moderniteten och parade en ny konst med en ny frihet. Det var Virginia Woolf som fällde yttrandet att "den moderna människan föddes 1910". Hon föddes 1882, debuterade 1915 och tog sitt liv 1941; hennes tid blev mellankrigstiden och dess definitioner var också hennes sorg. Den fina romanen Mot fyren berättar om allt detta och förebådar katastrofen. Dess tillkomsthistoria kan följas i dagboksanteckningarna från 1926. Den 23 november skriver hon om Fyren: "För närvarande anser jag att den tveklöst är min bästa bok." Det blir också Mrs Ramsay, hjältinnan i Mot Fyren, jag tänker på, när jag i dagboksbladen möter Virginia Woolf. Mrs Ramsay är ett centrum i romanen, en kvinnlig princip som samtidigt är den skapande och den samlande, den vårdande, den som ser och värderar. Virginia Woolf delar kritiken av den mekaniserade civilisationen, det stora krigets civilisation, med sin samtida,
D H Lawrence, Lady Chatterleys författare, som kallats livs- och kvinnodyrkare, men som i själva verket fruktar inte bara kvinnor utan livet självt. Virginia Woolf tycker inte om honom, tycker inte om hans predikande systemkritik: "Enligt min åsikt är Lawrence unken, instängd. Varför ständigt denna kritik av andra människor? Varför inte ett system som inbegriper de goda?" Det gör skillnad. 19 augusti gör hon de sista rättelserna i Ett eget rum. "Bra eller dåligt? Det finns ett otroligt liv i den tror jag: man känner vilddjuret kröka rygg och rusa vidare, fast som vanligt är mycket blaskigt och tunt och stämt i ett alldeles för gällt tonläge." Hon tycks inte vara övertygad om att projektet ska få framgång, men essäsamlingen blev i själva verket en monumental succé och är fortfarande en nyckeltext för feminismen och kvinnolitteraturen. Ögonblick av frihet är en fin volym. Den har en närhet i tonen och är lätt att läsa. Varje nytt år inleds med en kort beskrivning av just det årets viktigaste möten och händelser. Det finns en liten och nätt notapparat; precis de där kompletteringarna som man kan fråga efter. Och framför allt; det finns ett personregister, som gör att man kan följa särskilda personer och låta porträtten av dem fördjupas i en läsning tvärs kronologin. Heder alltså åt Elisabeth Grate Bokförlag som ger ut dessa dagboksanteckningar. Åter visar det sig att det är de små förlagen som tar ansvar, som upprätthåller en standard, när de stora tycks vilja närma sig televisionens, skitpratets och såpornas medialitet.