En tidsresa i ylle
I runda rummet på Norrbottens museum i Luleå doftar det 1970-tal. Och kanske ylle om man öppnar montrarna. Jag gör en tidsresa.
WENNBERGS BUTIK. Med sin tidstrogna skylt kastas besökar lätt tillbaka i tiden.
Foto:
Maj Wennbergs plagg har nämligen alla namn, ofta hämtade från naturen och ljusets skiftningar. Guldtoppros, Guldros och så alla de röda tonerna som i Rödviolettskimra, Hösthedljus, Höstrosa. Ett annat särdrag i hennes design ska vara pärlorna som ingår som en del av mönstren. På webben hittar jag en modebloggare. 2004 efterlyser hon mera kunskap om sina mossgröna och turkosa vantar, pärlbroderade i formgivning från 1960-talet. Märket heter maj wennberg design, kiruna sweden. Vantarna är en gåva från svärmormodern som bott i Övertorneå. Bloggaren Mel E får ofta beröm för dem. I bloggen dyker också ett par vita vantar med gulddetaljer upp. 2007 svarar Tora från Kiruna, en vän till Maj Wennberg, och berättar att designern har dött 75 år gammal. Maj Wennberg föddes i Kiruna 1932. Föräldrarna drev Wennbergs diversehandel, en butik som fortfarande finns kvar. Huset ligger i hörnet och mot gatan sitter en stor skylt. En same i mössa med stor tofs, troligen är han klädd i Jukkasjärvis kolt, och texten lappslöjd får en att återigen göra en tidsresa när ingen folkhemssvensk reagerade över ordet lapp. Jag går in för att känna atmosfären. Långa diskar med glas, smycken, textilier, skinn; känslan av diversehandel är genuin även om inriktningen ligger mot slöjden. Och mycket riktigt för man Maj Wennberg design. Ett par vantar med Lovikkakänsla, men bruna som nougat och med guldtrådar, en mössa med klockform, öronlappsmössor. Plaggen kommer från formgivarens dotter, samma källa som museets samling. Wennbergs diversehandel drivs för övrigt fortfarande av familjen i fjärde generationen. Karl Wennberg är en brorson till Maj Wennberg och från hösten 2007 kan man åter köpa fasterns plagg här. Men om formgivningen återigen tycks ligga rätt i tiden, har garnet lite problem. Det syns inte genom museets glasmontrar men på riktigt, när man provar i butik, blir det påtagligt att ullfibern tenderar att kännas. "Det sticks", är en trolig kommentar från den som kommer ur en generation uppvuxen med fleece och andra konstfibrer. I tiden ligger dock företagsnamnet. Också 1960-talet var ett förhoppningsfullt decennium när Sverige och Lappland gjorde en förnyad stöt att öppna sig mot världen och turismen. Det tycker jag att namnet med sitt kiruna, sweden antyder. Maj Wennberg blev dessutom inbjuden till USA, men valde att inte prova den möjlighet som öppnades för hennes plagg. Om det kan man läsa i ett ingående porträtt tecknat av Kari Fredriksson i Kirunatidningen. Det gjorde i samband med en tidigare utställning av Wennbergs plagg, Från Lovikka till Polarull, i början på 2000-talet på plats i Kiruna. Däremot är det svårt att hitta formgivare av stickade plagg från den tiden i litteraturen. För Marika Larson Stickat från Norrbotten, utgiven 1978 av LTs förlag, måste Wennbergs formgivning ha varit för ung. En som omnämns är i stället Erika Aittamaa, Lovikkavantens upphovskvinna som formgav och produktutvecklade sin vante kring 1890-talet. Stickningens historia
I Nordiska museets bok från 1976 Sticka mönster av Inga Wintzell håller man sig också till stickningens historia och nämner bara det vi idag kallar gröna vågen där folk stickade egna plagg mest av principiella skäl. En bild på slalomåkaren Ingemar Stenmark i moderns formgivna mössa får också plats. I Svensk form - internationell design 1900-2000 av Hedvig Hedqvist saknas stickade plagg helt. Det textila urvalet rör främst mönstertryckta tyger och mattor. Just den frånvaron av stickat är kanske en av förklaringarna till att maj wennberg design, kiruna sweden trots allt även i Norrbotten är relativt obekant som varumärke. Jag återvänder till montrarna på museet. Andas lite minnen. Tänker att tiden både är granne med glömska och ett nytt ljus.
Så jobbar vi med nyheter