Om man klickar fel på Wikipedia då man letar bakgrundsinfo om Alf får man läsa om den (briljanta) amerikanska 80-talsserien om en liten, hårig rymdvarelse.
Bläddrar man i stället vidare genom nätencyklopedin är en av de få saker som står att finna om den svenske artisten med samma namn att han oftast skriver “korta melodiska låtar med poetiska texter på svenska". Vad som kvalificerar dem, över vilka andra låttexter som helst, som “poetiska" vet jag dock inte. Att de inte är på engelska? Att de framförs på halvfalsk skånska? Att hans nya skiva har befängt lång och ickekommaterad titel?
Nej, ända från första spårets första rader ("showen på klubben var kass/men gömdes i glitter och dans/jag satt i ett hörn för mig själv/och fattade ingenting alls") är det tydligt att Alf Håkan Åkessons texter inte borde ha några pretentioner utöver att vara enkla, rimmade vardagsskildringar. Men för den skull är de absolut inte dåliga. Då är det snarare simpelheten som är albumets styrka, med låtar som aldrig överstiger tre och en halv minut och den typ av råa produktion som ger en bitterljuv och tidlös ljudbild.
Vi ville förändra vår tid men den förändrade oss är en fin och jämn skiva och den skulle ha kunnat förtjäna ett högre betyg, om den bara inte hade besuttit den där oundkomliga bagatellkvaliteten. Den liksom bara flyger förbi på en halvtimme utan att man märker av den nästan alls.