En symfoni i fyra satser

Bo CarpelanDen drygt 80-årige finlandsvenske författaren och biblioteksmannen Bo Carpelan har skrivit ett stort antal böcker i olika genrer sedan debuten 1946. Men han är framför allt lyriker, en musikalisk och tekniskt driven diktare, som hör hemma i den finlandssvenska och rikssvenska modernismen. Sin doktorsavhandling skrev han om Gunnar Björling. I år ger denne nestor ut sin tjugonde diktsamling, en vacker bok med den anspråklösa titeln Nya dikter. Samlingen är omsorgsfullt komponerad, som en symfoni i fyra satser med variationer i taktarter, tempi och teman. Det är en gammal mans tankar, avklarnade minnen från livet, några försiktiga steg mot den stora tystnaden. Carpelan inspireras av naturen och låter gärna yttre och inre landskap förenas. Denna teknik använder han också genomgående i sin nya bok, som i dikten Kvällen, i vilken själens obotliga ensamhet dubbelexponeras med det ödsliga landskapet:"Kvällen väntar under träden.
Tystnaden ror ekan förbi udden.
Alla där i båten plötsligt borta.
Vattenspindlar skrinner över djupen.
Ytan bryts av jättegäddans slag.
Hjärtat skälver, reser sig i gräset,
ropar: Hitåt! Inget eko. Den som ropar
syns ej mera. Fjärden
vilar i sin himmel."Och nu är det är höstens och vinterns tid i det själsliga landskapet, även några vårdikter är stämda i moll. I den stora dikten Löv krattar en gammal man i sin trädgård bort höstlöven, "fläckade som pest på människohud", han grips av förgängelsetankar och liknar de virvlande löven vid människosjälar, "fläckiga av överstånden tid". Denna symbolik är ju flitigt utnyttjad av diktare genom tiderna, och det finns sidor i Nya dikter som inte känns så nya, och somliga korta, spröda och en aning blodfattiga dikter kan nog undvaras.Men när detta är sagt måste jag tillstå att diktsamlingen gett mig en stor läsupplevelse. Carpelan är en mästare på att skriva enkelt och mångtydigt på samma gång, och för den som tycker om att läsa lyrik av lite äldre sort, fjärran från rappande estradpoesi och icke kommunikativa ordlabyrinter, rekommenderas den här boken varmt. Bäst tycker jag om samlingens längre dikter, några med blankversrytm är svindlande vackra. Carpelan skriver för örat lika mycket som ögat och bör helst läsas högt, som till exempel dikten Vinter, en smärtsamt välljudande begravningsdikt:"Nu driver Nordan vilda spöken fram
bland kala träd och bleka dimmor.
Nu vandrar döden genom luften, syretunn,
som om dess blod spillts ut som vatten.
Allt ensamt brinner nu som benved ned.
Nu faller snön så ren och vit på marken
och världen stillnar i sin inre tystnad.
Vi märker knappt att en förvandling skett,
att vinden så som vi gått hem till sitt
att världen ligger öppen, utan oss."