För mig personligen är det dessutom en rätt ny upptäckt överhuvudtaget: heavy metal. Så där rök dels alla kreddpoäng jag kunde tänkas ha haft, och dessutom, i och med erkännandet, hipstervinklingen. Bara så ni haters vet att jag vet.
Det är klart att man kan se en trend i det här: Fantastika (ett underbart ord: sci-fi, fantasy, horror och alla dess subgenrer ryms i det!) är även det det nya svarta. Skräpkultur kan man kanske kalla det och antagligen är det en motreaktion.
Populärkulturen, den finare sorten, har under senare år närmat sig finrummet. Det spelas med symfoniorkestrar och görs avantgardistisk opera av folk som tidigare spelade indie i Honey is cool.
Klart somliga vänder sig mot det otillåtna då. Och som vanligt kan man anta att det ena ger det andra: Watain får väl sjunga Venoms In league with satan på Allsången och sommarprata vad det lider. Men till dess känns det i alla fall lite härligt farligt med det här sataniska som sprider sig som en gräshoppsepidemi över västvärlden. Och att svenska artister går i bräschen.
In Solitude kommer från Uppsala och låter inte så lite som Mercyful Fate. Sångaren Pelle "Horn Per" Åhman har visserligen inte samma omfång som King Diamond men melodispråket är detsamma. På samma sätt är In Solitudes musik något mindre meckig och därför mer direkt. Sedan, vilket man föredrar, är helt enkelt en smaksak. Själv gillar jag båda delarna.
Och att det är gjort förut spelar mig ingen roll: det är tvärtom ett av fundamenten i genren. Om det är gjort 81 eller en eller elva gör detsamma.
Fråga bara Portrait från Kristianstad som i text går att beskriva exakt som In Solitude, utan att för den sakens skull låta exakt likadant. Det är serietidningsmusik, men det är inget fel på det bara för det.
Portrait vilar mer i den sortens heavy metal som kom från England och väl kan betecknas som pre-thrash, alltså som de banden som i hög grad influerade Metallica och Slayer snarare än att de låter som de kaliforniska banbrytarna själva. Jag tänker på band som Saxon, Iron Maiden och Judas Priest. Eller kanske snarare, och mer obskyrt: A II Z, Diamondhead eller Blitzkrieg.
Det går alltså lite snabbare på Crime Laesae Majestatis Divinae än vad det gör på The World, The Flesh, The Devil. Å andra sidan har Portraits sångare ett omfång i klass med nämnde herr Diamond (Mercyful Fate) och arrangemangen är mer komplexa. Så de kompletterar varandra fint, de här två skivorna. De skiljs åt lite i stämningsläge, och just nu är jag lite mer inne på Uppsalabandet, men det kan ändras redan i natt.
Innan du går och kollar på spelningen med Wolf eller Ram eller någon av de andra nya svenska hjältarna så bangar du och din lille vän era söta små huvuden till Portrait. När ni kommer hem igen, när det är dags att nanna, slår ni på In Solitude. Och så drömmer ni. Tecknat och blodigt, ända tills mamma ropar att frukosten är klar.