En svanesång över tider som flytt

En gång var Bosse Johansson i Kalix en av de yngsta postmästarna i landet. Vid 46 års ålder sadlade han om och blev journalist.- När jag ringde till Eivor Bryngelsson på Kalix folkhögskolas journalistlinje och undrade vad som krävdes för att komma in på utbildningen blev hon alldeles tyst, säger Bosse Johansson. Men in kom han och efter ett par år på Norrbottens-Kuriren och som informatör på Vägverket fick han jobbet som lokalredaktör för Norrländskan i Kalix.- För mig var det ett lyft att få jobba som journalist. Jag kan faktiskt säga att jag alltid varit barnsligt förtjust i att skriva, säger Bosse Johansson där han sitter i sin trädgård och bläddrar i sin tredje bok i ordningen.Författardebut 2006
Sedan ett par år tillbaka är han pensionär, men sin författardebut begick han redan som tidningsanställd 2006. Då var han en av många som satsade på ett friår som han ägnade åt det han tycks gilla mest - att möta människor och deras historia och sedan skriva ner berättelserna. Ett reportage i Norrländskan blev upprinnelsen till den första boken. - Jag fick en idé och följde Västbyggevägen från Långsel i Luleå kommun och upp till min hemby Hedensbyn utanför Överkalix under en dag. Startade tidigt på morgonen och kom hem på nattkröken. Jag hade inte avtalat tid med någon, jag tittade bara in i de hus där det var någon hemma, berättar Bosse Johansson. Stråk av vemod
Reportaget följdes av ett till, från en annan väg. Artiklarna blev uppmärksammade och några frågade honom varför han inte skrev en bok.- Min första bok fick titeln Dit vägarna bär. Året efter skrev jag Flottare med färg, säger Bosse Johansson, som ger ut sina böcker på eget förlag.Den senaste boken Svanesången bär, precis som titeln, på ett tydligt stråk av vemod. Med sin kamera har Bosse Johansson rest i byar och besökt platser i Norrbotten där människor en gång skapade sig en tillvaro. Numer ligger byarna öde, men för den som tar sig tid att söka ligger berättelser och väntar.Bosse Johansson hittar dem i hundratal i sin bok, som är rikt illustrerad med över 350 bilder. I tolv kapitel färdas läsaren till Grantjärn, Juoksuvaara, Grelsbyn, Björkvattnet, från Gäddvik och Rosvik i söder och till Hemligbäcken intill Jokkfall i norr, för att bara nämna några av alla de platser han berättar om i boken. Första utflykten görs till Svanaträsk, på gränsen mellan Råneå och Töre. Där låg en gång ett nybygge, anlagt 1882. I dag syns resterna av ett femtontal olika byggnader.Där bodde en gång Svana-Kalle, berömd vida omkring för sina kunskaper om timring. En gång sköt hans far en svan vid den lilla sjön. Länge kretsade en annan svan över den döda fågeln, sjungande sin svanesång. Svana-Kalles far sköt efter det aldrig mer någon svan och både träsket och nybygget fick namnet Svanaträsk."Rena kolonialpolitiken"
Valet av utgångspunkt är noga genomtänkt. På 1950-talet var sångsvanen utrotningshotad i Sverige, kvar fanns bara ett femtiotal individer. - Tack vare en klok och framsynt politik har antalet häckande sångsvanar ökat till närmare 10.000, varav de flesta finns i Norrbotten. Jag kan inte låta bli att göra kopplingen till befolkningsutvecklingen i inlandet, som följt en motsatt utveckling. Jag tycker att det är djupt orättvist att inlandet töms på sina naturresurser utan att kommunerna får någonting tillbaka. Var sjätte minut lastas en timmerbil av nere vid kusten, men vad lämnas kvar? Det är rena kolonialpolitiken som bedrivs, säger Bosse Johansson.Själv drivs han av sin egen nyfikenhet och av att få berätta historien för kommande generationer.- Jag har dedicerat boken till mina barnbarn eftersom jag verkligen tror på vikten av att känna till sina rötter, även om det kan låta som en klyscha. För mig är det inte det, jag tror att den kunskapen är förutsättningen för mycket. Framför allt lär man sig att se genom att följa i spåren av sin historia.Det Bosse Johansson själv upptäckt under sina resor är att människor ofta valde att bosätta sig på vackra platser, något han fångat i sina bilder. Ändå är det inte miljöerna i sig, utan alla människor han möter som ger boken verklig kraft. - Miljöer, hur vackra de än är, är döda utan sina människor. Medelåldern på dem jag intervjuat är mycket hög och jag har aldrig lämnat någon av alla dessa ställen utan glädje. Och även om den röda tråden i boken är ett slags vemod över utvecklingen hoppas jag ändå förmedla något mycket positivt.Redan har han börjat skriva på sin fjärde bok, som kanske kommer att bli ännu mer personlig.- Jag tänker att jag skriver en sorts populärhistoria och Svanesången bygger enbart på platser och ämnen jag känt för att berätta om, sånt som ligger mig nära hjärtat. Om inte jag skulle skriva om det här, vem skulle då göra det?