Det är en kort liten roman hon skrivit, Eva Adolfsson, och hon kallar den En liten historia.
Som om det inte vore så viktigt det hon berättat.
Men det känns direkt att det är en väldigt angelägen historia, både för författaren och för berättaren. Därmed också för mig, läsaren. Det angelägna är förstås kärleken - vad annars - och så svårt är det att sätta ord på att hon måste väga varje stavelse, varje bokstav, för att det ska bli rätt. Jaget i berättelsen är en kvinna, litteraturvetare och poet, två gånger gift och två gånger skild, ett barn i varje äktenskap. Romanen skildrar inte hennes vardagliga, vanliga liv, utan en förälskelse, "en liten historia" hon haft. När hon redan visste att hennes förste man var på väg från henne mötte hon en man på ett seminarium i Amsterdam. Hon såg honom genast, han satte sig intill henne. Som av en slump blev de erbjudna logi på samma ställe, de fick en natt och en dag tillsammans. Sedan reste de åt var sitt håll. Halva Europa kom mellan. Den lilla historien är att de träffas några gånger till. De äter, de diskuterar arbete och litteratur, de älskar. Därefter inget i flera år, både hans och hennes liv går vidare. Om den tiden berättas inte, inte förrän de åter möts, på ett annat seminarium, på en annan plats. Och attraktionen är lika stark. Samtidigt är det en roman som handlar om henne, hennes tankar och känsloliv, hennes förhållande till sina föräldrar, hennes skrivande. På ett ställe berättas om hur Marie, huvudpersonen, tar en simtur i en sjö. Hon är ensam, hon är med sina barn. Övergiven av mannen, utan honom hon älskar. Då ser hon ett par komma gående ner mot stranden, de bär ett barn mellan sig i en korg, och hon tycker sig se hur kärleken mellan de två breder ut sig likt en väv, som en tunn duk av fina trådar. Hur kärlekstrådarna binder ihop känslor och får dem att räcka flera år framåt i tiden. Senare skriver hon en dikt där bilden finns med som inspiration, det är en fin illustration av hur poesi blir till. Författaren diskuterar, funderar över kärleken. Hon vrider och vänder på begreppet genom hela romanen som blir till en lång betraktelse över kärlekens väsen. På ett ställe berättar hon om Marie som sitter ensam på ett hotellrum och skriver på kvällen, hon skriver om honom. Och hur hon plötsligt blir sittande stilla i mörker, i "en närvaro av en frånvaro". Det är starkt. På ett annat ställe skriver hon att kärlek är för personer med starka nerver, själv tål hon det inte. Eva Adolfsson har lyckats beskriva den där känslan av utvaldhet som drabbar den som är förälskad och att kärleken försätter den förälskade i ett tillstånd som är utanför tiden, utanför det vardagliga. Hon har dessutom placerat sina älskande i de där skiftena i livet, mitt i skilsmässor, sorg och sjukdom, när livet står och väger. Då när kärleken är som allra viktigast, allra mest behövd, då väven behöver förstärkas för att livet skall orka hålla på ett tag till. Jag tyckte väldigt mycket om En liten historia. Prosan är lättläst, men ändå så fylld med innehåll, jag ville att det skulle räcka länge, länge. Genom bokstäverna och boksidorna strömmade känslorna över mig, det är en stor kärlekshistoria Eva Adolfsson åstadkommit. Tack för den!