En stor berättelse om människan
Håpas du trifs bra i fengelsetBonniersny bokDet ligger någonting fysikaliskt över Susanna Alakoskis förmåga till medmänsklighet. Djupt inne i tröstlöshetens massor glöder hennes humanism. Ju högre tryck från det massiva eländet, desto starkare värme avger den. Håpas du trifs bra i fengelset heter romanen, som också har avsnitt, vilka på sjuttiotalet hade kunnat gälla som rapportbok från socialarbetarverkligheten. Just de senare delarna tillhör bokens svagare, de avger en redogörelse, men saknar ursinne. Ramen kommer envar att känna igen, alla som redan lästa Svinalängorna. En från Finland invandrad mor och far, alkoholism med deliriöst djup, barnen Anni och Sammi. För Anni blir samhället en framkomlig väg, för Sammi går verkligen allt åt helvete. Han motstår både samhällets och systerns samlade försök med hela batteriet av missbruk, från hasch till heroin. Varför det blir på detta vis är ingen originell berättelse. Den är så uppbyggd av fasta element och typisk scenografi att den känns klassisk. Det börjar med ett litet, obetydligt symmetribrott. Stök, svårigheter att sitta stilla, Sammi är alltid okoncentrerad vid olämpliga tillfällen. Intelligent på fel sätt, alltså blir det obs-klass, först i skolan och sedan resten av livet. Ett felskär som byggs på. Medan Anni förstår koderna, finner utvägar, precis som flickan Leena gör i Svinalängorna. Och hon bevarar också hoppet, ett hopp som trotsar all cynism, all hårdhet i tiden och alla tusental av besvikelser som brodern består henne med. När hon träffar honom i de olika kretsar av missbrukets inferno som han arbetar sig igenom. Missbrukets repliker känns inte ett dugg konstruerade från Alakoskis penna. Deras fabulerande kraft förmår alltid skydda Sammi mot allting annat. Där finns också berättelsens motsättning, den som gör humanismen levande. Där sker någonting märkligt. Alakoski bevisar medmänsklighetens nödvändighet, inte genom att motbevisa det förutbestämda i Sammis missbruk, utan genom att vägra uppgivenheten. Det fungerar. Subjektet är starkare och skapar bevis, onödiggör ödet. Då glöder det sådär starkt igen om hennes meningar. Susanna Alakoski har åstadkommit ännu en stor berättelse om människan. Genom julpyntade häkten, förödelsens knarkarkvartar, flyktingmottagningar och en tragikomisk konfirmation. Steg för steg genom fängelser, behandlingshem och halvvägshem och allt vad de nu heter. In i det rimliga livets lågmälda och uthärdande vardagar. Fängelsekund och älskad morbror, det är bredd i Sammis titulatur. Efteråt, och det öppnar sig verkligen ett efteråt, finns inte mer att tillägga än att ödet kan ha fel.
Så jobbar vi med nyheter