Leif Zerns bok Kaddish på motorcykel är inte bara en stillsamt sorgsen berättelse om en far utan också en gestaltning av tradition och modernism. Hur de både tycks kunna uppgå, och i det stora hela trivas med varandra.
Alltså det långt ifrån självklara, hur familjen Zernjaffsky blir familjen Zern där någonstans på Renstiernas gata. Pappa går i shul, inte till synagoga, det är skillnad på orden om man kommer ur östjudisk tradition. Den stora synagogan hyste mest folk som kommit längre in i liberala värderingar och samhällställning.
Men skildringen börjar med en vacker kärleksförklaring till en ljusgrön BSA Bantam, en motorcykel som fadern varje morgon, och varje kväll, tar in till den lilla ortodoxa "shul" för att läsa kaddish över sin just döda mor. Det är sådana kärleksfulla detaljerna som får Zerns bok att glöda, en ganska liten motorcykelmodell, den var grön, inte mörkt, mer militärt grön och stod i skuggan av den stora granen, men det handlar om kaddish.
Motorcykeln var modernism och välfärd, efter några år ersatt av Volvo PV, så var det överallt. Någonting nytt fogas in i någonting väldigt gammalt, i detta fall en uråldrig, östjudisk tradition av fromhet och religiositet. Som inte är särskilt konstig, fromhet är sig lik, den uthärdar, finner sina lösningar, jämkar och håller fast vid tron utan excesser.
Som fadern Simon gör, han är ingen stridens man, livet igenom bär han sin dröm om att öppna en egen herrekiperingsaffär (detta idag krångligt obrukade ord), och inte bara vara anställd i en. Men han uthärdar, och senare uthärdar han i sin lilla tobaksaffär, räknar dagskassorna, sköter plikten, för traditionens judendom vidare.
Kanske tillåter han sig ett litet uppror, eller är det bara en eftergift åt gommen? Med tiden får den årliga kräftätningsceremonin om höstarna någonting heligt över sig, trots att den är motsatsen. Ett uttalat brott mot kosher, regeln att inte äta skaldjur. En gåta, en eftergift, eller helt enkelt en synd i motvikt till all icke-synd?
Ja, vad trodde fadern egentligen på, frågar sig Zern, han var nog djupt religiös men talade aldrig om Gud. Och hur mycket trodde modern, arbetarflickan som konverterade i all stillhet, lärde sig kosher, höll sig till nya traditioner, men som också gjorde fläskiga matutflykter till släktingar då och då.
Bäst är att förstå sina föräldrar lagom djupt, tänker jag under läsningen. Lämna delar av dem olästa. Och om ingen stor uppgörelse är för handen, som i detta fall, blir skildringen hänsynsfull, men likväl tydlig. Liksom judendomen blir det, mot bakgrunden av östliga pogromer, in i modernismens gryende Sverige.
Zerns bok är försonande och principtydlig samtidigt, livet håller samman.
Hans språk höjer aldrig rösten men har vacker skärpa. När fadern småningom går in i sin demens stiger mörkret, ofrånkomligt och ovälkommet men lika infogat som någonsin den vackert gröna BSA-modellen i berättelsen början.