Alla dessa stenar, det tar aldrig slut. Hela udden består av stenar. Jag har kommit till paradiset.Ge mig en stenhög, säg åt mig att bära stenarna från A till B. Jag lovar, jag slutar aldrig. Sten ska läggas på sten härifrån till evigheten. När kvällen landar kryper jag upp på verandan och inser att stenarnas tyngd har tagit ut sin rätt. Jag är halvt förlamad. Endast med möda kan jag räta på ryggen. Morgondagen lär bli tung. Det kan dröja några dagar innan jag orkar ta mig till affären. Kanske tvingas jag ligga en dag eller två och bara läsa. Möjligen elda i bastun då och då. Öppna supskåpet och kanhända står där en ljummen Linieakvavit och bara väntar på att pigga upp själva bastubadet.Som sagt, här i viken är paradiset nära.När det värker i kroppen efter en kvälls hårt arbete tänker jag alltid på min morfar. En rejäl arbetskarl som aldrig slutade skapa med sina händer och sin kropp. När jag lyfter stenar en kväll är det inget tvång med i bilden. Jag njuter av en stunds kånkande och slitande. Morfar arbetade alltid, det var själva meningen med livet och till slut knäcktes han av slitet.Det gäller att förstå skillnaden på arbete och arbete. Jag kommer att lyfta nya stenar från A till B igen, i ren glädje. För att hålla kontakten med det liv morfar levde får jag gå en omväg.Läsa arbetarpoeten Stig Sjödins Sotfragment, om livet på Sandvikens järnverk. Om bandvalsaren som såg sina söner och deras fruar komma hem och prata underligt om sina nya obegripliga jobb. Bandvalsaren satt tyst och kunde aldrig förstå vem som murade hans ensamhet.
