Fast vi börjar i en annan del av universum och påpekar pedagogiskt att det här hos Bruce inte alls rör sig om samma Wrecking Ball, som det gjorde hos Emmylou Harris på hennes fulllödigt fenomenala skiva med samma namn, från 1995.
Därmed lämnar vi den och vänder oss från och med nu helt till Wrecking Ball med Bruce Springsteen. Alltså inte med The E Street Band; det är bara några stycken av hans gamla New Jersey-cahoots som är med här och enbart i några av de elva låtarna.
Är då detta en oavvislig nödvändighet i Springsteen-helheten? Tja, till en viss del är det ju så. För konnässörerna är det givetvis så. Men knappast för dem som bara strölyssnar till honom, då och då.
Wrecking Ball tar itu med det gigantiska ämnet Den Amerikanska drömmen och detta på ett både sårat, svidande kritiskt och definitivt Revisited Way.
Denna dröm, menar Bruce Springsteen, är numera krossad till splitter och ingen tror längre på den. Och tror ingen längre på drömmen, så riskerar man att inte heller tro på Amerika. Och detta gör Springsteen förbannat arg och han ventilerar sin ilska i nummer som Wrecking Ball, Easy Money, Jack of All Trades (där han fullständigt sjuder och kokar av ilska) samt den beskt ironiska We Take Care Of Our Own (där Springsteen bänder och bryter på det gamla patriotiska begreppet, som sedan länge är Marinkårens tjuriga motto i strid).
Gradvis lugnar han sedan ner sig och i Rocky Ground, den gamla livefavoriten Land of Hope and Dreams (som innehåller Clarence Clemons allra sista ljuvliga saxsolo i denna världen) och i den country- och bluesaromatiskt doftande We Are Alive är han beredd att ge Amerika ytterligare en chans till. Men kanske bara en enda.
Wrecking Ball svajar stundtals oroväckande, men innehåller i alla fall tillräckligt mycket av bultande och blodfullt vitglödgad rock för att hålla de flesta av oss acceptabelt lugna.
OK, Bruce:
We Trust In You.
I fortsättningen också.