PÄ en tÄgstation tjuvlyssnar en man intensivt medan en kvinna ÄterberÀttar en historia hon i sin tur hört av sin frisör. Mannen, berÀttarjaget, blir sÄ fascinerad av berÀttelsen att han börjar följa efter den som berÀttar. Han vill höra fortsÀttningen. Men pÄ nÄgot sÀtt Àr det ocksÄ som att han som lyssnar pÄverkar berÀttandet. Som om han ingÄr i berÀttelsen, fast utanför. Som nÀr man ser nÄgot i ögonvrÄn.
Khashayar Naderehvandi har tidigare givit ut en diktsamling, Vilar i era outtröttliga hÀnder Àr han romandebut. Och det mÀrks att han skriver poesi. Prosan Àr avvÀgd för att precis motsvara den tanke författaren vill förmedla. Samtidigt som det Àr kortfattat och lite hemlighetsfullt, Àr det pratigt och hackigt. Likt ett samtal. Som lÀsare sÀtts man pÄ prov. För vart leder berÀttelsen berÀttaren? Vart för den lÀsaren? Vi följer berÀttaren genom Tyskland, sitter i tÄgkupéer och försöker förstÄ vad det Àr i samtalet som Àr sÄ intressant att han inte kan slita sig. Och kan inte lÄta bli att lÀsa vidare. För det Àr nÄgot i det mÀnskliga, nÄgot i att söka mening som fyller romanen med innehÄll. Som lÀsare blir man inte klok pÄ vad det Àr förrÀn man lÀst fÀrdigt och lagt ifrÄn sig boken. Sedan, nÀr det gÄtt en dag eller tvÄ sÄ förstÄr man, som sett i ögonvrÄn. Utanför berÀttelsens kÀrna var det hela tiden det budskapet som ville fram till lÀsaren. Att alla ingÄr i samma berÀttelse, att alla pÄverkar, Àven de obetydliga och icke sedda. Jag kommer att tÀnka pÄ sÄdana dÀr oerhört smÄ fysikaliska partiklar som forskarna försöker att objektivt och vetenskapligt observera men tvingas inse att de beter sig annorlunda ifall forskaren stÄr hÀr eller dÀr. Kvantfysikernas fotoner kan ju till och med upptrÀda pÄ tvÄ stÀllen samtidigt. Och sÄ stÄr vetenskapen inför nÄgot som varken Àr rationellt eller objektivt. NÄgot oförklarligt men ÀndÄ mÀtbart och vetenskapligt.
Jag tolkar Naderehvandis nya roman som att han vill visa hur mĂ€nniskorna ingĂ„r i varandras verkligheter, att tillvaron Ă€r ett mysterium, bara att leva. Men att det samtidigt gĂ€ller att hela tiden tĂ€nka sig för, vi har ju med andra mĂ€nniskor att göra. Han skriver: âFrĂ„gan uppstĂ„r förstĂ„s; jag menar om hjĂ€rnan sjĂ€lv inte bryr sig om kroppens avgrĂ€nsade konstitution, hur ligger det dĂ„ till med erfarenheten? Din erfarenhet, min erfarenhet. Vi kallar det sĂ„. Men vad Ă€r den minsta bestĂ„ndsdelen i frĂ„ga om erfarenhet? Jag menar, vad Ă€r det som erfar, ytterst sett?â
Genom att lÀsa Vilar i era outtröttliga hÀnder tar vi del av författarens tankar, gör dem till vÄra, omtolkar och lÀgger till, fortsÀtter tÀnka och sparar en del av tankegÄngarna. Vem ska man dÄ sÀga vara upphovet till fortsÀttningen pÄ tankegÄngarna? Författaren eller vi sjÀlva? Naderehvandi rÀds inte de svÄra formuleringarna och frÄgorna, tvÀrtom han söker dem. Det Àr en stark debutroman.