På en tågstation tjuvlyssnar en man intensivt medan en kvinna återberättar en historia hon i sin tur hört av sin frisör. Mannen, berättarjaget, blir så fascinerad av berättelsen att han börjar följa efter den som berättar. Han vill höra fortsättningen. Men på något sätt är det också som att han som lyssnar påverkar berättandet. Som om han ingår i berättelsen, fast utanför. Som när man ser något i ögonvrån.
Khashayar Naderehvandi har tidigare givit ut en diktsamling, Vilar i era outtröttliga händer är han romandebut. Och det märks att han skriver poesi. Prosan är avvägd för att precis motsvara den tanke författaren vill förmedla. Samtidigt som det är kortfattat och lite hemlighetsfullt, är det pratigt och hackigt. Likt ett samtal. Som läsare sätts man på prov. För vart leder berättelsen berättaren? Vart för den läsaren? Vi följer berättaren genom Tyskland, sitter i tågkupéer och försöker förstå vad det är i samtalet som är så intressant att han inte kan slita sig. Och kan inte låta bli att läsa vidare. För det är något i det mänskliga, något i att söka mening som fyller romanen med innehåll. Som läsare blir man inte klok på vad det är förrän man läst färdigt och lagt ifrån sig boken. Sedan, när det gått en dag eller två så förstår man, som sett i ögonvrån. Utanför berättelsens kärna var det hela tiden det budskapet som ville fram till läsaren. Att alla ingår i samma berättelse, att alla påverkar, även de obetydliga och icke sedda. Jag kommer att tänka på sådana där oerhört små fysikaliska partiklar som forskarna försöker att objektivt och vetenskapligt observera men tvingas inse att de beter sig annorlunda ifall forskaren står här eller där. Kvantfysikernas fotoner kan ju till och med uppträda på två ställen samtidigt. Och så står vetenskapen inför något som varken är rationellt eller objektivt. Något oförklarligt men ändå mätbart och vetenskapligt.
Jag tolkar Naderehvandis nya roman som att han vill visa hur människorna ingår i varandras verkligheter, att tillvaron är ett mysterium, bara att leva. Men att det samtidigt gäller att hela tiden tänka sig för, vi har ju med andra människor att göra. Han skriver: ”Frågan uppstår förstås; jag menar om hjärnan själv inte bryr sig om kroppens avgränsade konstitution, hur ligger det då till med erfarenheten? Din erfarenhet, min erfarenhet. Vi kallar det så. Men vad är den minsta beståndsdelen i fråga om erfarenhet? Jag menar, vad är det som erfar, ytterst sett?”
Genom att läsa Vilar i era outtröttliga händer tar vi del av författarens tankar, gör dem till våra, omtolkar och lägger till, fortsätter tänka och sparar en del av tankegångarna. Vem ska man då säga vara upphovet till fortsättningen på tankegångarna? Författaren eller vi själva? Naderehvandi räds inte de svåra formuleringarna och frågorna, tvärtom han söker dem. Det är en stark debutroman.