Alla de journalister som de senaste åren brukade samlas utanför den polske journalisten och författaren Ryszard Kapuscinskis hem i Warszawa den där dagen när Svenska Akademiens ständiga sekreterare öppnar den knarriga dörren i Börshuset fick vänta förgäves. Det blev inget Nobelpris i litteratur till Kapuscinski. I tisdags avled han, 74 år gammal i sviterna efter en hjärtoperation. <BR>Så sent som i mars förra året besökte han Kiruna. Det var på egen begäran. Ryszard Kapuscinski var i Sverige för att lansera sin senaste bok På resa med Herodotos, ett författarbesök som väckte enorm uppmärksamhet. <BR>När jag mötte honom på flygplatsen i Kiruna var han trött av all uppståndelse, ändå bar det rakt ner i gruvan. Med sig på resan hade han sin svenska översättare Anders Bodegård och journalisten och fotografen Maria Söderberg, som just i kväll inleder Piteå nya föreläsningsförenings serie på Krokodil med att berätta om sitt arbete med en kommande dokumentärfilm om Laisvallgruvan. De tre hade rest tillsammans tidigare, även om det tog två år av tjat för Maria Söderberg att få med sig Kapuscinski till hans gamla hemstad Pinsk i Vitryssland. <SPAN class=mr><BR><STRONG>Vacker skrift</STRONG> <BR></SPAN>Förutom tidningsreportage resulterade resan bland annat i en vacker skrift, med Anders Bodegårds text och Maria Söderbergs fotografier. <BR>I över 50 år reste Ryszard Kapuscinski runt i världen som reporter. Han skildrade Afrikas frigörelse och söndring, Sovjetunionens undergång, Asiens mångfald. Rapporterade från konflikthärdar över hela världen, överlevde ett antal revolutioner och åtskilliga krig. På vägen blev han en myt, en världsreporter som förekom i Nobelprisdiskussioner och som ofta beskrevs som "världens bäste utrikeskorrespondent". <BR>På svenska kan man läsa hans litterära reportage i böcker som Kejsaren (1985), Shahernas Shah (1986), En dag till att leva (1987), Imperiet (1993), Fotbollskriget (1998) och Ebenholts (2000). I sin sista, På resa med Herodotos (2006) berättade han om hur allting började. <BR>Några år efter andra världskrigets slut studerade Ryszard Kapuscinski historia på universitetet i Warszawa. Staden låg i ruiner, biblioteken hade slukats av elden. Det var ont om böcker, Stalin härskade och friheten var begränsad. Han får jobb som reporter på tidningen Ungdomens Standar. Reser runt i landet, besöker gränsbyar. Blir besatt av idén att överskrida en gräns. Ryktet når chefredaktören och när det är dags att skicka iväg en reporter utomlands väljer han den unge Kapuscinski vars drömmar inskränkte sig till resor till grannländerna i öst. <BR>Men det blev Indien och som reselektyr fick han Herodotos historia i avskedspresent. <BR>Greken Herodotos, född 485 före Kristus, betraktas som världens första reporter. En man som reste vida omkring för att ge offentlighet åt sina undersökningar "på det att allt det som hänt människorna inte ska utplånas ur minnet". I Herodotos värld, långt före uppslagsverk, arkiv och böcker, var människan själv den enda minnesdepån och han gav sig själv uppdraget att vårda detta minne genom att resa och rapportera. <BR>Kapuscinski kom till Indien via Rom, där hans värdar tog med honom ut på stan och fick honom att byta sin otidsenliga dubbelknäppta polska cheviotkostym mot en italiensk av modernt snitt. I Indien blev kulturkrockarna många, även om han där kände sig mer hemma än i det mondäna Rom. Språket vållade honom problem, han lärde sig nya ord genom att läsa Hemingway och traggla sig igenom ett lexikon. <BR>Tröst och ledning fick han av Herodotos. Hur tog han sig fram i världen? Hur gjorde han ensam och ovetande i främmande land? Herodotos värld blev Kapuscinskis - ett ständigt kringflackande världen över för att försöka förstå. Men också för att bära tillbaka berättelserna hem till sina läsare, själva innebörden i ordet "reporter". <BR><BR><SPAN class=mr>I det antika Grekland <BR></SPAN>Om Herodotos var den första globalisten var Ryszard Kapuscinski en av dagens främsta, livrädd att hamna i provinsialismens fälla. Den som för honom inte bara gällde geografin och rummet, utan i lika hög grad tiden. Övertygad om att historien bara är en oavbruten räcka av nutid reste han hela livet i sällskap med Herodotos och befann sig på samma gång i det antika Grekland och i ett löpande dagligt arbete i Asien, Afrika och Latinamerika. <BR>Han vårdade inte bara kunskapen, analysen och nyfikenheten utan också berättelsen och språket och i Kiruna berättade Anders Bodegård att han hoppades få översätta Kapuscinskis dikter till svenska. <BR>Efter beskedet om hans död hör jag Kjell-Albin Abrahamsson, mångårig vän och kollega, säga i radion: <BR>- Han skrev sällan om Polen, men när han gjorde det lyssnade polackerna. I sitt hemland var han en större moralisk auktoritet än påven och han ansåg att journalistens yrke krävde anständighet. Den farligaste yrkessjukdomen för en journalist var enligt Kapuscinski inte alkoholismen utan cynismen. <BR>Maria Söderberg säger på telefon att hon tänker tala om lite om Kapuscinski på torsdagskvällen i Piteå. <BR>- Han pratade ofta om att nyheter inte kan produceras för dagen, att reportern ska vara ett ögonvittne och på plats skildra vad som hänt. Journalistik är någonting annat än information, journalistik tar tid. Det har jag tagit fasta på för egen del. Att återkomma och att vistas länge i miljöer är nödvändigt för att verkligen kunna berätta.
