En spökhistoria som klingar bra

Ett otroligt passande val. Ett intimt rum, ändamålsenligt utrustat. Textmaskinen i fonden känns plötsligt överflödig: här går varje ord fram. För att inte tala om musiken i orkesterdiket. Härligt att uppleva. I över tio år har Piteå Kammaropera varit igång med en repertoar som bär det goda experimentets särskilda signum: Modet och nyfikenheten. Genom åren har vi vant oss med djärva och nydanande operaproduktioner. Vi har sett interaktiv opera och engelska tonsättarstjärnskott, men förra året också en helt nyskriven opera signerad Jan Sandström om allas vår Bellman. Stora grepp, alltså, och en kaxighet som borde göra många kulturinstitutioner gröna av avund bara med tanken på satsningen som sådan. Tyvärr spelas produktionerna inte särskilt ofta och aldrig länge nog, även om man numera turnerar, inte bara till några städer i Norrbotten utan också till Umeå, Sundsvall och Östersund. Längre spelperioder står därför högst upp på önskelistan. Denna gång bullar man upp med ingen mindre än Sir Peter Maxwell Davies, stor så det förslår, och hans kanske mest populära opera Fyren. Och man gör det med den äran - uppsättningen är en av de bästa Kammaroperan gjort! Grunden är en sann spökhistoria hämtad från verklighetens fyr på någon av Hebridernas öar utanför den skottska kusten. Kring förra sekelskiftet försvann där tre fyrvaktare under mystiska omständigheter. Fortfarande vet ingen vad som hände. Peter Maxwell Davies, själv sedan många år öbo på Orkneyöarna där han varje år håller en egenhändigt producerad musikfestival, kan sitt landskap och har ofta låtit olika teman från sin närhet ta form i sin musik. Här låter han dimman tätna kring sina fyrvaktare och deras okända öde, som han tolkar på sitt sätt. Det sägs om Maxwell Davies att han jobbar nära sin publik, bryr sig om den, och i Fyren ger han vår fantasi näring genom musiken. Här blir ett horn en sträng förhörsledare medan cello och piano berättar om kärlekens lycksalighet, bara för att nämna två av många exempel. Regissören Mira Bartov, för övrigt ny chef för Folkoperan i Stockholm, placerar operan påtagligt i det fuktiga och hopplösa. Där rör sig tenoren Jan Kyhle, barytonen Ulf Lundmark och basen Johan Schinkler modlöst omkring. Tre män på en karg ö, övergivna av Gud och människor. I de inrullade dimmorna lösgör sig det förflutnas skuggor. I orkesterdiket leder Petter Sundkvist en orkester bestående av tolv musiker. Norrbotten Neo bildar basen, men denna gång har de inte minst god hjälp av gitarr, slagverk, flöjt, klarinett, horn och trombon (Ivo Nilsson!), trumpet. Det hela klingar bra, mycket bra. Maxwell Davies gör det inte enkelt för sina sångare, men Jan Kyhle, Ulf Lundmark och Johan Schinkler skapar både lätthet och tyngd. Musiken kränger och varierar sig - plötsligt hörs toner från Frälsningsarmén, musik som i stycken skapar stark kontrast till orden. En läskig historia. Inte undra på att verklighetens fyr plötsligt gav upp under premiären för snart 30 år sedan. Tre män, eller kanske tre sälar, tre skarvar eller tre katter. Ingen vet. Av det kan man göra opera som lever länge i minnet.

En spökhistoria som klingar bra

Kammaropera betyder opera i det lilla formatet, med mindre orkester och oftast färre sångare. Följdriktigt förläggs också premiären av Piteå Kammaroperas senaste operaproduktion till stadens nybyggda konserthus och deras mindre scen, som härmed invigs.