En spegel av nutida industrihistoria

I den industriella historien framstår järn- och stålhanteringen som industriernas industri. Hela det nya samhället byggdes både bildlikt och bokstavligt på ökad tillgång på järn och stål. I den svenska ekonomin har järnhanteringen varit betydelsefull i mer än 300 år, i den norrbottniska ekonomiska historien är inte perspektivet lika utsträckt, däremot har intensiteten varit så mycket större de senaste dryga 100 åren. För Norrbottens del har det handlat både om råvaran, järnmalmsgruvorna, och järn- och ståltillverkningen. För samhällena i malmfälten har gruvorna bestämt utvecklingen och för Luleå har järnverket varit den dominerande anläggningen för tung industri. Svenskt Stål AB, i dagligt tal SSAB, har de senaste 30 åren varit närmast synonymt med svensk stålframställning. Huvudorter för SSAB är Luleå, Borlänge och Oxelösund. Bolaget bildades 1 januari 1978 efter hårda, och bitvis brådstörtade, förhandlingar. Världsmarknaden hade försämrats under flera år och någon ljusning fanns inte i sikte. Ägarna i form av staten, Gränges och Stora Kopparberg var under hård press. Förhandlingarna utlöste tidvis skarpa personmotsättningar. "Fem i tolv" godkände styrelserna för ägarbolagen förslaget. Staten blev hälftenägare i det nya bolaget och de övriga ägarna stod för en fjärdedel vardera. Per Sköld från Statsföretag AB blev styrelseordförande och verkställande direktör blev Björn Wahlström, tidigare VD för NJA. I styrelsen fanns många av de "tungviktare" som tidigare haft framträdande roller i svensk industri. Lika dramatisk som tillkomsten skulle fortsättningen bli för SSAB under de kommande 30 åren. Det är om denna epok som ekonomhistorikern Sverker Jonsson skrivit boken En skuta på stormigt hav. Ett tättryckt verk på 600 sidor kan låta avskräckande, men boken är en veritabel kunskapskälla om SSAB och den svenska järn- och stålsektorns utveckling. Jonsson beskriver och förklarar aktörernas roller, både ägarna och de professionella företagsledarna. Ramen för framställningen är sektorns struktur i ett globalt, europeiskt och svenskt perspektiv. De starkast omvandlande krafterna har varit efterfrågan, konjunkturer, konkurrensen och den tekniska förnyelsen. Ledningens uppgift har varit att i tid se och avläsa bolagets möjligheter och svårigheter. För att tala med Homeros ord har det varit en kryssning mellan Skylla och Karybdis. SSAB:s utveckling kan karaktäriseras med många olika mått, kanske är dock utvecklingen av antalet anställda ett av de mest talande. Runt 1980 kulminerade personalstocken med cirka 18.000 anställda och 2005 hade den halverats till knappt 9.000 personer. Under samma tid ökade den totala produktionsvolymen väsentligt liksom det samlade försäljningsvärdet, även räknat i fasta priser. Bolagets förnyelse av produktionsanläggningar speglas genom investeringarna. De var särskilt stora i slutet av 1990-talet. Vinsten per aktie var då låg, liksom aktiekursen och bolagets räntabilitet på eget kapital. Dessa tre mått steg däremot snabbt 2002 - 2005. Denna uppgång reflekterar de goda stålkonjunkturerna och den stora efterfrågan i ett världsomspännande perspektiv. Uppgången har vanligtvis tillskrivits det fenomen som benämns globaliseringen. Jonsson berör inte de senaste åren, men skulle han gjort det skulle han fått konstatera att de tidigare positiva kurvorna åter vänt nedåt. Den tidigare dynamiska expansionen har vänts till stagnation. Växlingen bekräftar bilden av det långa perspektivet, järn- och stålsektorn har guppat upp och ner på ett stormigt hav. Den mest uppmärksammade förändringen av SSAB under de 30 åren var att bolaget introducerades på börsen 1989. Det innebar att företagsekonomiska bedömningar blev helt vägledande för företagets styrelse samt att bolagets skötsel i stort sett frikopplades från det politiska systemet. Visserligen förblev staten kvar som stor ägare, dock innebar börsintroduktionen att SSAB blev "ett stort industribolag bland andra stora bolag". SSAB:s koppling till massmedia kom i fortsättningen mer till uttryck på de stora tidningarnas ekonomisidor än på nyhets- och ledarsidor. Detaljrikedomen i verket gör att Sverker Jonsson kommer nära det vardagliga arbetet rörande ledningen av SSAB. Vid genomgången av arkivet har han återfunnit personliga anteckningar, bitvis mycket frispråkiga, på föredragningslistor och annat styrelsematerial. Den faktatunga boken lättas upp av sådana personligt färgade synpunkter. Insatta i sitt sammanhang speglar också dessa "ströanteckningar" våndan, övervägandena, sympatierna, de personliga motsättningarna, med mera inom styrelsen och mellan enskilda individer i den verkställande ledningen. Historien om SSAB är påfallande prosaisk samtidigt som den är ytterligt dramatisk.

En spegel av nutida industrihistoria

Historikern Sverker Jonsson har skrivit en stor bok om SSAB med en detaljrikedom som kommer nära det vardagliga arbetet.