Så här är det ju:<br>Bjällerklang och risgrynsgröt och Blossom Tainton som julvärdinna i TV och glögg, spetsad eller ej, samt icke att förglömma: den lille finslipade idealisten Karl-Bertil Jonsson också.<br>Julläget sänker sig alltså oförskräckt allt djupare över landet. Men samtidigt med allt det ovanstående bör man också skaffa sig tid över för några julböcker. Exempelvis julspänningsböcker. Och av det urval som presenteras här finns några som verkligen håller för att slå in och ge bort samt även önska sig själv, som klappar från Tomten. Och: tala om för honom att de här böckerna finns. Åtminstone merparten av dem.<br>Läs alltså och begrunda samt från oss alla till er alla: A Very Merry Christmas + GOD JUL!<br>En bok som kommer som en total överraskning för mig; jag känner varken till dess författare eller någonting annat om den, är Glöm aldrig Sarah av Chris Mooney (Wahlström & Widstrand, översättning av P-O Nilsson).<br>Den konkreta överraskningen visar sig bestå i att det verkligen är en jättebra bok. En sådan så pass ovanlig som även lägger sig tillrätta och stannar kvar inom den som tar del av den. Tillräckligt länge efteråt.<br>Sarah är en liten flicka som försvinner. Hon är ute och åker kälke med sin pappa Mike, i ett arbetarklassområde inte långt från Boston, när hon går uppför en backe och sedan ? inte kommer ner igen.<br>Och hon förblir borta. När vi kommer in i handlingen på riktigt har Sarah varit försvunnen i fem år. Äktenskapet mellan hennes föräldrar har demolerats, men pappan Mike har inte gett upp hoppet om henne. Han har hela tiden riktat in sina misstankar på den före detta prästen Jonah, som tidigare har misstänkts för att ha legat bakom försvinnandet av två andra flickor. Nu är denne döende och Mike letar förtvivlat efter utvägar för att få Jonah att lämna ett slutgiltigt erkännande.<br>Chris Mooney skriver initierat och med fullständig medkänsla och skapar stringent ångestladdade situationer som får det att värka förtvivlat hos läsaren. Hans bilder av arbetarklass-Boston är akut levande och så skapar han också ett intressant porträtt av Lou Sullivan, Mikes näst intill lagens gränser ständigt opererande far, en diffus figur som man faktiskt skulle vilja veta ännu mera om.<br>Själv kommer jag att tänka på Dennis Lehane, George V. Higgins och andra hårdföra Boston-skildrare under läsningen av den här boken. Som definitivt är väl värd att upptäckas!<br>Kanadensaren Giles Blunt har stigit fram som en favorit inom genren de senaste åren, via starka böcker som Fruset offer och En stilla storm som har utspelat sig i den kyliga lilla nordliga hålan Algonquin Bay och som har skapat tydliga stämningar som det har varit närmast omöjligt att bara ignorera.<br>Så synd då att Blunts senaste, Schamanen (Bonniers, översättning av Jan Järnebrand) inte riktigt lyckas svara upp mot de förväntningar som de två tidigare böckerna har skapat.<br>Berättelsen om den mordiske indianske knarklangaren Red Bear och hans destruktiva inflytande på lokala missbrukare i Algonquin Bay känns mest som en skiss. Kriminalaren John Cardinals problem med sin periodvis psykotiska hustru är mera engagerande, men det som främst fastnar i minnet här är ändå skildringarna av de helt infernaliska små svarta knottens härjningar mot befolkningen i Algonquin Bay. Mycket inlevelsefullt!<br>När det handlar om något som är publicerat av kvalitetskriminalroman-förlaget Minotaur, så är jag av den åsikten att allt som utges där är av den sorten som förtjänar att läsas. Allt.<br>Alltså startar jag med att rekommendera Reginald Hills En dans på rosor (översättning av Nille Lindgren); som i och för sig kanske inte är en av Hills allra främsta romaner om det trivsamt aparta kriminalare-i-Yorkshire-teamet Dalziel och Pascoe men i sin berättelse om en blomsterälskande man som tycks dra till sig ovanligt många dödsfall ändå väl försvarar sin plats och avrundar med att sända ut en läsvälsignelse riktad mot Stephen Booths Ett sista andetag (översättning av Jan Malmsjö), som möjligen bara hade blivit bättre om den också hade varit något kortare men som i sin historia om en hämndlysten villkorligt frigiven mördare ändå samlar massor av poänger, med kommissarien Ben Cooper i Derbyshire i spetsen.<br>Mellan dessa två Minotaur-böcker finns ytterligare tre: Den förlorade sonen av Jim Kelly (översättning av Hans Lindeberg), Vedergällningen av Mark Billingham (översättning av Jan Malmsjö) samt Förbjuden mark av Lesley Horton (översättning av Dorothee Sporrong).<br>Författartrion är idel pålitliga gamla bekanta, för dem som haft turen att upptäcka deras tidigare böcker. Och det är värdefullt att Minotaur vårdar sig om de här författarskapen (liksom om Hill och Booth) och fortsätter att knyta nya läsare till dem.<br>Jim Kelly låter sin kompetente men originelle journalist Philip Dryden konfronteras med mörka hemligheter från förr, som har ett eller annat att göra med den svårt cancersjuka kvinna som delar sjukhussal med han sedan flera år i koma försjunkna hustru Laura.<br>Mark Billinghams på Johnny Cash och andra countryhjältar lyssnande kommissarie Tom Thorne råkar ut för någon som hämnas på vidriga sexförbrytare, vilket inte får honom att känna någon sympati för offren. Men även här kommer omständigheterna i fallet att skifta.<br>Och i Lesley Hortons Förbjuden mark handlar det om barnprostitution och i Bradford hittas kropparna från allt flera ungdomar, flickor och pojkar, som sysslat med detta. Misshandlade och döda kroppar. Inspektören John Handford och hans assistent Khalid Ali får all anledning att försöka begrava sina privata samarbetssvårigheter för att lokalisera förövaren till de här brotten.<br>Gemensamt för alla Minotaur-böckerna är att de är oerhört stringent skrivna, med påfallande stark känsla för de miljöatmosfäriska aspekterna och med drivet framtagna huvudpersoner. Som sagt var: själv har jag aldrig ännu blivit besiken på en Minotaur-bok. Gäller detta även er?<br>Harlan Coben är också en ambitiös författare av spänning, vars enda formella brist är att han då och då drabbas av andnöd mot slutet av sina intriger och stundtals tvingas knyta ihop säcken på ett nog så tråckligt sätt.<br>Ett enda ögonblick (Forum, översättning av Lennart Olofsson) håller dock stilen hela vägen ända fram. Grace hittar en mystisk bild på sin make Jack, som först förnekar att det alls är han och sedan bara försvinner hem-ifrån. Sedan visar det sig att flera andra också söker efter Jack, allt medan Grace börjar undra om hela hennes äktenskap varit uppbyggt på en livslögn?<br>Till sist två svenska kriminalare. Thomas Kanger låter i Ockupanterna (Norstedts) en skara terrorister ockupera en hel liten dansk stad, vilket kanske låter långsökt men så som Kanger berättar det; i denna från hans andra böcker fristående volym, inte är det.<br>Och Arvo Tolkki, född i finska Torneå, uppvuxen utanför Kiruna men numera bosatt i Skellefteå, uppvisar i sin andra roman, den med tunga spänningsskapande inslag försedda, Det arktiska Eden (Ord och Visorförlag) en betydligt större säkerhet och mogenhet än i sin debut från härom året.<br>Vilket aktivt medverkar till att göra denna kargt stränga berättelse om enslingen Erkki och hans trogna hund Bongo, till en läsupplevelse ristad av hotfulla polarvindar.<br>Det är värdefullt att tillbringa exempelvis julhelgen med en eller annan bok som förblir kvar i kroppen, efter läsningens slut. Av ovanstående böcker är det flera av dem som gör just det.<br>Ni kan säkert själva räkna ut vilka av dem som jag avser i det hänseendet.<br><br>
