En som lekt med de stora elefanterna

Bara för att nämna några: Patti Smith, Carl Lewis, Arnold Schwarzenegger, Ella Fitzgerald, John Cleese, Nicole Kidman och så vidare i all oändlighet. I På uppdrag berättar hon om sin syn på fotografi, om möten med ett flertal celebriteter och om bakgrunden till några av sina mest kända bilder. Hon har naturligtvis haft ett otal uppdragsgivare genom åren men det finns två som står ut lite extra, nämligen Rolling Stone och Vanity Fair. I de tidningarna hittar vi nog de flesta av hennes mest kända bilder. Fotografiet av en naken John Lennon som klänger på en fullt påklädd Yoko Ono togs samma dag som John blev mördad. Den blev ett av Rolling Stones mest uppmärksammade omslag. Vanity Fairs omslag på en naken och gravid Demi Moore skakade om det pryda USA och fick debattvågorna att gå höga. Hon är väldigt omskriven för alla avancerade arrangemang kring sina porträttfotografier. Det hon vill får hon. Oavsett kostnader eller övriga omständigheter. Men utan sin kreativitet hade inte stora ekonomiska resurser räckt för att ta Leibovitz till den position hon har. Hon förbereder sig mycket väl och är en perfektionist med oändligt tålamod. Att få läsa om processen bakom bilderna på drottning Elizabeth är att bli förflyttad till två nya världar. Först drottningens, mer behöver väl inte sägas, och sen Leibovitz yrkesvardag som inte liknar något en vanlig fotograf kommer i närheten av. Mellan alla kändisbilder får vi se reklambilder, reportage, familjebilder, modebilder. Enkla snapshots samsas med avancerade arrangemang. Allt producerat med en stor uppfinningsrikedom och energi. Vem kan glömma Whoopi Goldberg badande i mjölk? Kom ihåg att klippa bort rosornas taggar om du ska fota någon (Bette Midler) på en bädd av rosor. Visst kan man bli imponerad av hennes avancerade gruppbilder och stora arrangemang. Men kanske mer över arbetsinsatsen och idérikedomen än över slutresultatet. Jag älskar verkligen hennes reportagebilder från en turné med Rollig Stones. De enkla och nakna porträttbilderna på hennes mamma och hennes livskamrat Susan Sontag är underbara. Less is more. Det senaste vi hört om Leibovitz handlar inte om fotografi utan om pengar. Hon är nog en av de bästa betalda fotograferna någonsin och trots det (eller kanske på grund av det) så har ett konkurshot legat över henne likt en ljusskadad film. Hon har tagit ett jättelikt lån och lagt hela sitt livsverk i pant. Kopior och negativ på några av de mest kända fotografierna någonsin har varit på väg att få en annan ägare än sin upphovskvinna. De senaste depescherna säger att problemen börjar lösa sig så förhoppningsvis behåller hon rätten till sina egna bilder. En väldigt okontroversiell bok. Inget skvaller eller skitsnack bara ett stillsamt resonerande. Det är intressant att få ta del av tankarna hos en fotograf som lekt med de stora elefanterna i flera decennier. För det är ändå texten som är bokens behållning trots att den inte är något litterärt storverk. Bilderna är förvisso bra men i någon mån gammal skåpmat och dessutom tycker jag att de är i minsta laget. I Sverige är vi inte bortskämda med fotografbiografier på vårt eget språk. Jag kan inte erinra mig en enda svensk översättning av någon internationellt känd fotografs biografi. Nu har Max Ström gjort en god gärning för oss som älskar fotografi. Det tackar jag för.

En som lekt med de stora elefanterna

Annie Leibovitz är kanske en av världens mest kända fotografer. Hon är nästan lika berömd som alla de kändisar som poserat framför hennes kamera de senaste 40 åren.