Det blir åtminstone någorlunda rättvist om man enbart mäter den efter den exklusiva Åsa-Nisse måttstocken.
Det skulle ju vara meningslöst lätt att håna och sprätta dynga mot denna den 21:a av Åsa-Nisse-filmerna.
Men, som sagt var: helt meningslöst. Möjligen någon slags illvillig skadeglädje för recensenten personligen.
Vad som i alla fall kan fastslås numera är att vi har summa tre Åsa-Nisse att förhålla oss till i filmhistorien.
John Elfström, som spelade honom från 1949 och 19 gånger till fram till 1969, när Arne Källerud fattade stafettpinnen för Åsa-Nisse i rekordform (som ingen verkar komma ihåg). Därefter stopp och belägg. Fram till nu.
Till synes halva Teaterförbundets medlemsmatrikel tycks förekomma i denna den senaste filmen. Det måste finnas någon orsak till det och jag tror att det, helt enkelt, ligger till som så att skaran av de medverkande har gemensamt insett att Åsa-Nisse är kult och att det, för en gångs skull, faktiskt, är tillåtet att strunta i allt annat och bara slå sig lösa och buska till det för fullt.
Man ska nog ändå inte räkna med någon konstnärlig credd eller trängsel till parkettplatserna på nästa Guldbagge-gala. Eventuellt kan man lägga sig i fosterställning och bearbeta den obevekliga konstnärliga ångesten, genom att föreställa sig det metaforiska klirret i biljettkassorna.
Men likafullt och ändå: man riskerar här inte alls att drabbas av något bråck eller några förslitningsskador, orsakade av ihållande skratt-attacker. Även om man placerar anspråken och ribban väldigt lågt, så gör man faktiskt inte det.
Henrik Dorsin, som är bland de roligare komiker vi har för tillfället, har skrivit manus och spelar även rollen av den svårt vapenfixerade hemvärnsmannen Knohultarn. Han är lite kul, det kan erkännas. Och "lite kul" är nog vad de allra flesta här medverkande också har haft, det tror jag säkert. Men: det är bara undantagsvis som de förmår förmedla detta "lite kul" till omvärlden.
Mikael Segerlund, som Klabbarparn, hamnar ovanpå en vilt skenande älg; Sissela Kyle, som Eulalia, befinner sig plötsligt mitt inne i och uppe på en plötsligen ur den småländska myllan erupterande oljekälla, utlöst av hennes obotfärdige make Åsa-Nisse och hans "Dunderpump". Och så vidare.
Olja lokaliseras alltså och när detta löper risk att stor-exploateras bryter sig Knohult ut och bildar en egen statlig enklav (som i den brittiska komedin Biljett till Burgund, från slutet av 1940-talet). Ni kan ju räcka upp handen om ni räknar ut vem som väljs till president... ?
Kjell Bergqvist bräker sorglöst på småländska och känns lika äkta som en fyrkrona men är ändå: godmodig. Och det kan man väl (lite generöst) säga om hela filmen i sig också.
Och likafullt handlar det om att den småländske hedersmannen ändå har viss anledning att sträcka på sig. För vid en jämförelse med Göta kanal-filmerna, så äger detta fullständig klassiker-status.
Tveklöst.