Handlingen kan beskrivas i en enda mening. Ett barn blir kvarglömt hos dagmamman Tant Blomma.
Ur denna enkla förutsättning föds en glimrande liten pjäs om ensamhet och längtan. Det visar sig snart att Tant Blomma är lika övergiven som barnet. Lika stark som längtan hem är längtan bort. Tant Blomma väntar på väninnan Rut för att gå på krogen och finna kärleken, för som Kristina Lugn skriver i sin lysande text:
"Vi kvinnor måste ha våra väninnor med oss när vi ska gå ut och roa oss – längre än så har vi inte kommit i vår frigörelsekamp."
När pjäsen uruppfördes på Dramaten var det med Torsten Flinck i titelrollen. Det ligger inskrivet i textens förutsättning att tanten är en man, fast det aldrig sägs. Hos Samiska teatern, som spelat pjäsen i Kiruna och på turné i vår, gestaltas hon av Björn Johansson medan den äldre Toivo Lukkari spelar barnet i sparkbyxor. Redan där finns både komiken och tragiken, i mannen som är kvinna och barnet som redan är gammalt. Därifrån tar pjäsen avstamp i en absurd och mycket rolig lek med kön och ålder och språk.Ensemblen och regissören Lillemor Mauritzdotter Nylén har med hjälp av koreografen Jeanette Langert utvecklat en fysisk spelstil som lånar vilt från mim och clowneri. Björn Johansson lyckas med konststycket att spela över med en sådan njutning att det aldrig någonsin blir för mycket.
När han dessutom gör entré som Spindelmannen är det bara att kapitulera fullständigt. Det är också mycket tack vare det fysiska skådespeleriet som föreställningen lyckas hålla tempot trots att en hel del ska sägas på två språk.
Pjäsen har delvis översatts till nordsamiska och med det tillförts en helt ny dimension. Det är framför allt barnet som pratar samiska, Tant Blomma får (liksom en del av oss i publiken) finna sig i att inte förstå. Det blir om man så vill en skruvad spegelbild av språkkonflikterna i norra Sverige: den vuxna som inte förstår barnet i stället för tvärtom och svensken som hamnar i underläge för att han inte pratar någon vidare nordsamiska.Bortsett från språket finns det samiska bara i en ensam kolt som hänger på väggen och väntar på att barnet ska få klä på sig och gå hem.
Ska en samisk teater gestalta det specifikt samiska? I sitt sista pjäsval ställer teaterns avgående konstnärlige ledare Lillemor Mautitzdotter Nylén tanken rejält på ända. Vill man – vid sidan om språket – söka det samiska så finns det möjligen i det allmängiltiga.
I längtan bort och längtan hem, i sökandet efter identiteten. Det skriande behovet att få vara den man är och ändå slippa vara ensam. Eller kanske i de helt nya bilder som uppstår när känd musik får ny skepnad, som när barnet sjunger en nordsamisk text till New York, New York eller när tonerna i slutet klingar: The hills are alive, with the sound of music.