En skälmroman om en bedragare
Efter sju års paus är författaren Carl-Johan Vallgren tilllbaka. Boken är tegelstenstjock, kostymen flådigare och skjortsnibbarna ännu längre. Den här gången är det maximering som gäller.
INSPIRERANDE MILJÖ. Carl-Johan Vallgren på Nationalmuseum i Stockholm. Hans nya roman Kunzelmann & Kunzelmann handlar om äkta och falskt i konsten och i livet.
Foto: Fredrik Sandberg/Scanpix
Viktor Kunzelmann, respekterad konstkonservator som med sina ypperliga förfalskningar dragit hela konstvärlden vid näsan och Viktors son Joakim, en slacker som skuldsatt sig upp över öronen för att tillfredsställa sina lustar, tävlar i en helt annan viktklass. I fyra och ett halvt år har Carl-Johan Vallgren researchat och skrivit boken som han själv beskriver utan hymlande ödmjukhet: - Det är en skälmroman, men också en samtidsfresk, en encyklopedi över bögarnas 1900-talshistoria, konsthistorisk slapstick, filosofisk fars, en sedelärande berättelse om frosseri och girighet - kort sagt, en universalroman. Maximalt uttryck
Om han under en period var så minimalistisk i sin stil att den nästan blev anorektisk tar han numera ut svängarna ordentligt. I Kunzelmann & Kunzelmann målar han med breda penslar. - På sätt och vis är jag med den här romanen tillbaka till ruta ett. Jag har tagit den unge C-J i handen - han som debuterade som 22-åring och inte riktigt visste vad han gjorde, men uttryckte sin person i skrivandet. Det var maximalism, bombasm och yviga pennrörelser. Det maximerade uttrycket avspeglas också i författarens yttre. När vi träffas på Nationalmuseum i Stockholm sitter solglasögonen på, trots den dämpade museibelysningen, kostymen är knivskarp och snibbarna på skjortan långa som flygplansvingar. Carl-Johan Vallgren är också Artisten och Estradören - som släppt ett antal skivor under åren som gått och som bland annat tar plats på Kulturens hus scen i februari. Alter egon möts
Tidigare har han varit noga med att hålla sina båda alter egon separerade, men i vår låter han dem för första gången mötas på allvar. Den 6 februari ger han sig ut på turné tillsammans med en pianist för att sjunga sina låtar, men också varva dem med texter ur den nya romanen. - Det kan nog uppstå en del antagonism där. Artisten C-J undrar nog vad det där är för pretentiös intellektuell snobb och författaren C-J kommer att se ned på den där populistiske scenartisten. Jag väntar mig inget annat än slagsmål! Blir misstänksam
På Nationalmuseum trivs han som fisken i vattnet. Här utspelas vissa av scenerna i Kunzelmann & Kunzelmann. Framför målningen Venus triumf av Francois Boucher, ett av konsthistoriens mest pastellfärgade mästerverk, träffar Viktor Kunzelmann till exempel sin blivande arbetsgivare. - Det är klart jag har varit här för inspiration, säger Carl-Johan Vallgren. Jag märker själv att jag sitter och blir misstänksam mot vissa målningar. Jag tänker, kan det vara en förfalskning av den mästerlige bedragaren Viktor Kunzelmann? Ingen skulle märka någon skillnad. På museer världen över hänger det förfalskningar som ingen har avslöjat, eller som man av politiska skäl inte kan outa. Sedan Den vidunderliga kärlekens historia kom ut har det hunnit hända en hel del i Carl-Johan Vallgrens liv. Han har skaffat familj och bor numera sedan ett antal år återigen i Stockholm. Skrivandet sker numera under ytterst disciplinerade former - de självförbrännande diktarrusen är historia, numera äger författandet rum på kontorstiden nio till fem. Nio till fem
Men en riktigt välanpassad svensk vill Carl-Johan Vallgren aldrig bli. - Jag hör inte hemma här och har aldrig gjort det. När barnen blir lite äldre kommer jag nog att flytta härifrån. Det är inte mitt land, jag känner mig som en jätteudda fågel i många sammanhang. Jag sysslar med två konstformer samtidigt, jag har lite för flamboyant klädsel, lite för stora kragar och lite för snygga kostymer.
Så jobbar vi med nyheter