En sjutusan till Askunge

När Norrbottensteatern bjudit in Teater Västernorrland spelas det Askungen på ett sjutusan till sätt i en familjeföreställning som aldrig hört talas om några övre åldersgränser. Tre clowner får för sig att berätta den högstämda sagan om den stackars flickan som ramlar rakt in i den hemska styvfamiljen. Man kan förresten undra om den bilden för den olyckligaste av olyckliga, över huvud taget fungerar längre. Hur som helst blir det inte som vanligt när Margit, Elvis och Stefan, clownerna heter så, ska gestalta berättelsen. Margit, Maria Granhagen, må vara både vänlig och övergiven i rollen som Askungen men hon är samtidigt ett krutpaket i kropp och tanke. Impulserna är många och här smäller både bomber och fordon i luften. Jens Nilsson, utbildad på scenskolan i Luleå, har vi sett förr i komiska roller och han är i fortsatt god form när han nu gör både prins och styvmor. Och precis som skådespelaren i den egna En mans föreställning vill hans clown helst inte gå av scenen. Också Stefan behöver folkets jubel och många applåder för sin självkänsla.Men det gör även Elvis spelad av Lena E Forslund, ensemblens grand old lady och numera chef på Samiska teatern i Kiruna. Hon gör rollen som den elaka styvsystern och fen. Den senare en helt fabulös uppenbarelse som dyker upp till Bondfilmernas signaturmelodi. Hon är "Fen. Den goda Fen".Ensemblen består alltså av tre komiska begåvningar. Samspelta arbetar de intensivt med kroppar, röster och ansikten. Alla har sin plats, men ändå drabbas jag mest av Maria Granhagen. Hon är trots allt Askungen, min älsklingsfigur ur sagovärlden och en barndomskompis. Men så här frän visste jag inte att hon kunde vara.I David Carmels dramatisering har sagan dock samtidigt fått behålla sin sorgliga kärna, och fraser med dess ålderdomliga språk får sägas. Ändå - det är lust och förmåga att fånga impulser i flykten som är kärnan; föreställningen har både drag av stå-upp-komik och av lek, och begreppet överenskommelser mellan scen och salong får tydlig kropp. Den här Askungen är helt enkelt hejdlöst och mycket roligt. Men allt har en ände och efter en sån här resa kan sagan förstås inte sluta som originalet. Jag menar, funkar fortfarande metaforen? Ska prinsen komma på sin vita häst? Fast den slutar lyckligt, kanske lyckligare än någonsin tidigare. Och Askungen kan fortsätta vara min allra mesta älsklingssaga.