En silvermasks förstulna leende

Peter Englund Silvermasken ? en kort biografi över drottning Kristina Bonniers Hennes grav öppnades 1965, då var de vita sidenhandskarna förmultnade, men spiran vilade oanfrätt mellan fingerknotorna och några mörka lockar skymtade i pannan. Silvermasken som täckte hennes ansikte tycktes le, om den betraktades ur en särskild vinkel. Peter Englunds beskrivning av drottning Kristinas gravöppning tycks mig det mest personliga i hela den lilla biografi han skrivit över vår mest kända drottning. Silvermasken heter boken som beställts av Svenska Akademin, en koncentrerad, mer intellektualiserad än personlig biografi. Välskriven naturligtvis, som allt vad Englund skriver, men också tvekande inför sin uppgift. Englund tycks både attraherad och repellerad av föremålet, majestätet skrämmer och drar. För det mesta väljer han historikens skyddsställning, garderad med distans, källkritik och beläsenhet. Då är det lysande historia, men inte lika angeläget. I de stunder Englund ställer sig helt nära Kristina blir det tvärtom, även om han då kan ådra sig kollegornas fotnotsvrede. Handboksfakta är kända, hon föddes luden och med segerhuva år 1626, tidigt faderlös genom hjältekonungens död i dimmorna 1632, svensk drottning som abdikerar 1654 och vad värre är, efter några år konverterar hon till katolicismen. Dottern till Nordens lejon och trons försvarare blir fiendens främsta propagandaseger i det svåra läget efter trettioåriga krigets förluster. Hon är intelligent, intellektuell, skolad till regent och som sådan fulländad i maktspelets konst. Till Stockholm låter hon poeter, teaterfolk, filosofer och teologer färdas, allt för sina egna samtals skull. Descartes fryser på sig lunginflammation och dör, men drottningen lever och lär. Hon angör Europa som något av en frilansande regent. Bär intrigernas och regerandets konster med sig, bygger nätverk med trådar till Vatikanen och nästan alla de stora hoven. Pengar är alltid ett bekymmer, 200.000 riksdaler ska hon få varje år från den lilla stormakten Sverige, men att hålla resehov är dyrt och utbetalningarna var osäkra. Ofta tvingas hon sälja både löst och fast för att klara hushållsbudgeten. Hon har en del att ta av. Och så är hon kvinna, hon jävar den förenklade genustanken av det platta förtrycket och umgås jämställt med påvar, kardinaler och konungar, därtill fostrad. Hon är en märklig motsägelse, en absolut fursteregent som blir individ, men ändå fortsätter sitt regerande, utan tron. Hon vill bli regent över Neapel för att stabilisera sin ställning, men sådana planer går aldrig i lås. Frilansande kunglig höghet förblir hon, eller med Englunds ord ?en till geni sublimerad palatskonspiratör?. Ja, och så kärleken förstås, till kusin Karl Gustav och till hovdamen Ebba, det är komplicerat, men inte särskilt köttsligt, hennes passion var platonsk. Världen, det vill säga Europa, är en gryta av krig, högstämt tänkande, religiöst hyckleri och bondeslit. Ostraffad satte man sig inte upp mot altarets och tronens fundament, inte ens som drottning. Är hon intressant? Tveksamt, hon är sönderskriven och genomanalyserad. Hon är teatral och inte sällan grym, absolutism förstör människan. Därför kommer man henne aldrig nära, hon blir aldrig mer person än sin silvermasks förstulna leende.

En silvermasks förstulna leende

"Peter Englund skriver väl, som alltid, men tycks här tveka inför sin uppgift, en beställning från Svenska Akademien", skriver Norrbottens-Kurirens recensent Jan-Olov Nyström om Peter Enlgunds bok om drottning Kristina.