Videon är inte längre tillgänglig
De sexualpolitiska frågorna har alltid intresserat Gunilla Thorgren. Däri ligger något så fundamentalt i kampen för jämställdhet: kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar.
När hon för några år sedan sökte ett ämne att skriva om, bestämde hon sig för att skildra nyckelpersonen i den sexualpolitiska kampen i Sverige - en historia som tar sin början i Norge 1886.
Då föddes Elise Ottesen-Jensen, i pressen signaturen Ottar, som skulle komma att ägna hela sitt liv åt kampen för rättigheter som i dag ofta tas för självklara. Hon reste runt och hjälpte arbetarklassens kvinnor att prova ut pessar, delade ut broschyrer, svarade på brevfrågor, agiterade och skrev mängder av artiklar. När lagen som förbjöd information och försäljning av preventivmedel upphävdes 1938, var det en seger som till stor del ska tillskrivas Ottar.
Sexualupplysare
Förra året kom Gunilla Thorgren med biografin Ottar och kärleken, som skildrar Elise Ottesen-Jensen som privatperson såväl som politisk agitator och sexualupplysare.
- Jag läste hennes memoarer och kände att där fanns en undertext. Hon berättar inte allt, det mesta är väldigt gulligt och enkelt. Jag blev nyfiken och gick till arbetarrörelsens arkiv. Där finns otroligt mycket material, väldigt många brev. Jag hade inget uppdrag eller så, men fastnade. Först blev det en teaterpjäs som sätts upp på Stockholms stadsteater i augusti, sedan en bok, säger Gunilla Thorgren.
I baksidestexten står att Elise Ottesen-Jensen är en "orättvist bortglömd person inom den svenska feminismen".
- Jag har inget svar på varför det är så, men det kan hänga ihop med att hon var syndikalist. Den svenska arbetarrörelsen är i första hand en socialdemokratisk historia och hon hade inte så mycket med den att göra. Socialdemokratin har skrivit sin historia, inte så mycket om sina kvinnor men lite mer ändå. Elise hamnade i ett mellanrum. Det finns så otroligt många outforskade kvinnor i historien, säger Gunilla Thorgren.
Abortmotstånd
Under 1920- och 1930-talen möttes Elise Ottesen-Jensen av starkt motstånd, inte minst i sin enträgna kamp för fri abort. När Gunilla Thorgren sisådär 80 år senare gjorde research för biografin insåg hon att abortmotståndet i allra högsta grad lever.
- Antiabortkrafterna har börjat röra på sig ordentligt. Att motståndet är starkt i USA vet vi, men det breder ut sig i Europa. I Ryssland har man beslutat om en samvetsklausul för läkare, vilket är första steget att göra sig av med aborträtten. Jag var nyligen i Stavanger för att prata om boken. När jag satte på radion var det motsvarande debatt där. Norska läkare hade gått ut och begärt en samvetsklausul. Aborträtten är i allra högsta grad hotad igen, säger Gunilla Thorgren.
När Gunilla Thorgren föreläser får hon bekräftat att Elise Ottesen-Jensen är ett tämligen okänt namn. Men de flesta känner till Riksförbundet för sexuell upplysning, RFSU, som Ottesen-Jensen grundade år 1933.
Folkbildningstanken
- Du kan möta människor uppåt 45 år som inte har någon aning om att hon fanns. RFSU ger ju ut Ottar, många unga känner till tidningen men vet inte var namnet kommer ifrån. Det här är inte en del av historieundervisningen i skolorna.
Gunilla Thorgrens biografi tar avstamp i litteraturen. Författaren botaniserar bland böckerna som lade grunden för Elise Ottesen-Jensens politiska arbete. Främst i bokhyllan står Den sexuella frågan av den schweiziske psykiatriprofessorn August Forel (1848-1931).
Bildningsidealet löper som en röd tråd genom Ottars liv och gärning.
- Dels fanns en ambition inom arbetarrörelsen där en del av kampen var att lära sig hur samhället fungerar. Dels fanns det inte så mycket då. I dag finns hundratals tv-kanaler, radiokanaler, tidningar och böcker. De använde böckerna på ett annat sätt än vad vi gör i dag.
Samtida med Elise Ottesen-Jensen agiterade en grupp män, syndikalister och frihetligt sinnade socialdemokrater, inom det sexualpolitiska området. Den kanske mest tongivande var ungsocialisten Hinke Bergegren (1861-1936) som drev kampanjen Kärlek utan barn, för vilken han dömdes till fängelsestraff.
Var Elise Ottesen-Jensen beroende av männen för att få genomslag, eller hade hon kunnat driva sin kamp även utan dem?
- Det tror jag faktiskt för hon hade en synnerligen stark förmåga att fånga in människor i sin agitation. Elise provade ut pessar och hjälpte människor konkret, i vardagen. De här karlarna var ute och pratade men lämnade människor i tomme, de hade inga upplysningsbroschyrer med sig och tog sig inte tid att sitta ned och prata om hur man skulle bära sig åt. Elise inriktade sig helt på kvinnorna. Det var de fattiga kvinnorna hon ville hjälpa. Hon såg det inte enbart som ett sexualpolitiskt projekt utan också som ett fredsprojekt, säger Gunilla Thorgren.
Syndikalismen
Sin ideologiska plattform fann Elise Ottesen-Jensen i syndikalismen. Hon levde ihop med, och gifte sig senare, med den svenske agitatorn Albert Jensen. På den internationella arenan hade hon många kontakter; exempelvis med Emma Goldman (1869-1940) som adderade ett feministiskt perspektiv till den anarkistiska samhällsfilosofin.
De sexualpolitiska frågorna fick inte motsvarande utrymme inom socialdemokratin.
- Syndikalismen är ju en frihetsrörelse på ett annat plan än den övriga arbetarrörelsen, säger Gunilla Thorgren.
På frågan vilken rörelse som i dag skulle kunna fungera som språngbräda för feministisk kamp, svarar hon:
- Det finns kanske små vattenhål. Men det finns överhuvudtaget inga livaktiga rörelser i dag. Det finns olika feministiska grupper men någon rörelse är det inte. Men förr eller senare kommer det, hur den kommer att se ut vet man inte.
Fotnot: Gunilla Thorgren föreläser på Kvinnobiblioteket, Björkskatan i Luleå, i kväll kl 19.00.