Ett enkelt liv, med kroppsarbete och solvarma hallon. En närhet till natur och enkla nöjen - men även döden. Det bjuder Yvonne Blombäck sin läsare i romanen Vals för livet.
Romanen skriver fram ett historiskt Sverige där svetten lackade och redigheten aldrig tröt. Där gladdes barnen åt att få hugga i med hjärtans lust och spjärnande muskler. Blombäck tycks längta efter det naturliga och äkta, och vilja sätta perspektiv på samtidens lättja.
Samtidigt härjar lungsoten i författarens norrbottniska 1930-tal. I föräldrahemmet, den röda stugan vid stranden, möter pojken Benjamin döden för första gången när halvbrodern Oskar dör. När Benjamin själv blir sjuk skickas han till sanatorium i södra Sverige. En plats där man talar otydligt och alldeles för fort.
Blombäck vill lära oss vår historia och berätta om den farsot som format både släktträd och folksjäl. Hon har gjort grundlig research och lägger mycket krut på att skriva fram en autentisk historisk miljö. Det gör att karaktärerna får stå tillbaka något. Deras längtan och eftertanke förläggs till alltför trötta symboler: en sten som slipats av Bottenvikens vatten, en ärvd fiol och ett tummat fotografi.
När Benjamins syster Marja blickar tillbaka från det avslutande kapitlets 1990-tal far hon ut mot de "övermätta människor" som inte i sin vildaste fantasi kan föreställa sig vad "kampen för vardagen" innebar någon generation tidigare. Det är romanens problem. Karaktärerna förblir på pappret utan att med känsla och kärlek valsa till livs.