En samtida blinkning åt historien

När Karin EE von Törne Haern ställer ut på Galleri Lindberg i Luleå kan den som uppskattade hennes utställning på Konsthallen 2008 åter stifta bekantskap med mörksvarta bakgrunder och avvaktande motiv. Det vill säga stilleben där de avbildade föremålen balanserar på kanten av borden de placerats på, eller de lika mörksvarta rymderna med sina drömska farkoster på väg till - knappast någonstans, bara svävande, tysta märkliga, målade i akryl på duk och pannå. Förutom utställningens många emaljer - några är mest dekorativa, andra bär en metallisk intressant giftighet, och som känns som tillägg jämfört i Konsthallen - visar hon i måleriet också några ansikten. Det är verken Skam den som ger sig där två kvinnor i profil ser på varandra och ett snöre, samt det tudelade Närvaro och Vittnet med två kvinnor, också de i profil. En av dem blåser ut, eller snarare bara utandas partiklar, stjärnstoft. Den andra ser på. Och då konstnären står i nära kontakt med det historiska måleriet från olika epoker, som hon sedan blandar i en slags epokernas cross over, är det möjligen en utblåst av helig ande vi får ta del av. Sådär som i de äldre kristna verken. Ja, det är vackra bilder, vilsamma att betrakta i sin exakthet och skenbart igenkännbara. Von Törne Haern behärskar stoffmåleriet och man kan njuta av den textila känslan i borddukar och farkosternas beklädnad i ett 1400-tal, det har avbildats många dukar och mantlar genom åren, som kommunicerar med 1600-talets barock och förgänglighetsmotiv. Det är också blinkningen till det äldre måleriet som bidrar till den lugna stämningen då konstnärens bilder samtidigt är fyllda av skevhet och en diskussion närmare oss i konsthistorien. Motiven är till exempel placerade så att bildytan får domineras av det svarta och inte tvärt om, motiv fortsätter över kanterna, små röda kontraster i det lugna gråmåleriet upptäcks först i utkanterna och verk som hängs i grupper får perspektiven att brista. Det är lätt att bli förtjust som av Skör last där man först efter en stund upptäcker detaljer. Andra verk tömmer sig fortare, i längden blir de balanserande föremålen inte så intressanta. Inte heller svärtan i sig eller vad en persika månne har för betydelse fascinerar i längden, utan man söker
efter en ny fråga till de vanitasmotiv som konstnären avbildat. Inte alltid finns den där.