En samling essäer som vet att överraska

Den ene är rationell och logisk, den andre sentimental och fritänkande. Tillsammans bildar de ett tandempar, som varken kan leva med eller utan varandra. Du ödslar bort din tid på ett dammigt universitet och saknar läsekrets, kan den ene säga, och i sin tur få höra att han är ett intellektuellt alibi åt en alltmer tabloidiserad och försvagad dagspress. Jag kommer att tänka på J.M. Coetzee som i sin roman Sommartid skriver in sig själv i berättelsen bara för att kunna såga av den gren han sitter på, under ett långt gånget självklander. Fast så långt skulle troligen inte (den icke-fiktive) Jonsson gå. Hans texter är förvisso öppna mot sina ämnen, väger för och emot, rymmer nyansering, men röjer sällan några egentliga spår av tvivel och tvekan. Det är ett aber och en tillgång. Tonen kan vara präglad av ett något självgott docerande, en rad fastslaganden som skymmer det sagda. Den kan också ge kropp åt det djupt initierade, i texter med en räck- och spännvidd som det är omöjligt att inte ge sin erkänsla åt. En essä som Lenin bekämpar myggorna, om universalismens vara, är kännetecknande för Jonssons metod, med sitt produktiva korsklippande mellan sociologi, samtidskonst, skönlitteratur och filosofi. När han når som längst gör han plats i sina texter för en grenlik och oförutsägbar struktur, som visar på att det alltid finns mer att tänka, lära, upptäcka. Det är ett skrivande som vet att överraska. Här och var stjäl förvisso akademikern showen, den anställde i den intellektuella fabriken får fritt spelrum. Då kan man, mitt i motståndet, mitt i det "hyperkritiska" (som Jonsson kallar det), skönja något av den där dammiga universitetskorridoren, där alltför korrekt postkolonialism och kulturmarxism är ett obligatorium, och där käpphästarna är många. Med detta sagt får jag tillstå att jag i valet mellan Jonsson och Jonsson alltså väljer Jonsson.

En samling essäer som vet att överraska

Stefan Jonssons nya essäsamling går kanske inte i humorns tecken men avslutas likväl med ett livgörande skratt, i en text som gör en mönstring av de egna valen.Jonsson & Jonsson heter den, och är uppställd som ett fiktivt samtal mellan akademikern Jonsson och kulturjournalisten Jonsson.