En sällhet att bläddra i

Boken tillägnas Projekt Havsörn, en unik räddningsplan för havsörnen som häckfågel i Sverige. Bilderna är tagna från ett gömsle i mellersta Skåne - där man bedriver en omfattande havsörnsutfodring under vintern - från Roslagens skärgård och från Lappland och samtliga av fåglar och örnar i det fria. Brutus Östlings första bok, Mellan vingspetsarna, utsågs av Världsnaturfonden till årets Pandabok 2005. Hans andra, Pingvinliv, nominerades till Augustpriset 2006. Örnarnas rike är i samma mästarklass som föregångarna och ändå frågar man om han står i ett personligt förhållande till just örnen. De här örnarna är luggslitna, blöta och hungriga, ensamheten "djupt ödslig" och blicken "ett svart hål", man kommer dem så nära att man anar snökristallen i fjäderdräkten. De är de "självklara majestäten" som poserar för kameran men, "varken zoologiska objekt eller förklädda mänskliga typer". Jag som var så nära att beskriva dem som personligheter och ungfåglarna, subadult, som tonåringar med raggiga punkfrisyrer. Bilder på ungar, oavsett art, väcker ömhet och man vill gärna klappa de här som vore de kattungar, eller för den del gulla högt med dem. Nej: "bilderna berättar om utrymmet mellan fågel och människa", om en: "mötesplats mellan två varelser som inte begriper så mycket av varandra". Örnar är del av vårt mytologiska arv. Inget rovdjur, undantaget ormen och lejonet, är så mytomspunnet. Men myter handlar om oss själva, berättar något om våra värderingar, våra rädslor och önskningar. När örnen dyker upp i drömmarna, berör den oss sannerligen på djupet. Kanske är det därför som Östlings och Söderbloms bok griper tag. Örnen som arketyp speglar vad som sker i vår verklighet här och nu. Först fascinerar bilderna, så börjar man om, läser bild och text och blir ett med blåkall himmel, issörja och måsars skrän. Somliga bilder är intima, nära nog innerliga: En kungsörn beskyddande och hukande över en rofyllt sovande räv. "Denna bild … har man nog aldrig sett tidigare…" skriver Söderblom. Nej aldrig, den är fulländad! Men räven är förstås död och örnen njuter sitt rov. Betydelserna stockar sig, fortsätter Söderblom, "nästan freudianskt". Och bilden på en örn som format sina vingar till en stolt fjällskivling har man heller aldrig sett tidigare, eller bilden på gråtruten med kraftfulla änglavingar som i slutscenen i filmen Orlando. Och inte bilden - den mest förunderliga av alla - på en ung kungsörn som brett ut sin vinge till en bro mellan himlen och världen - brunt och vitt och pudersnö och en ockragul klo. Man beundrar bilderna. Hur är det möjligt att ta somliga av dem? Och det är en njutning att lyssna på Söderblom när han guidar läsaren genom Eddan och Homeros, ger referenser till tidigare forskning och klassiska zoologiska verk och förser oss med uppgifter som är intressanta från naturvårdssynpunkt. Hans varma, poetiska fågelbeskrivningar ger bilderna en särskild sorts liv.