En romantiker på modern grund

Grönheten ingår i en rad skiftande associationsbanor. Helga Krook drar i sin nya diktsamling saken till sin spets: "Grön är människans kropp", skriver hon på ett ställe. Grön och därför, kan man tänka, långsamt eller hastigt vissnande, i förmultnelse. Det är en tillvaro där man, om man söker, kan hitta "En grön eld / i ett vitt hus" och där "En koltrast går i gräset". I en rad dikter besjungs olika träd: gran, fikonträd, björk, kastanjeträd, poppel, silvernötsträd. Har de personligheter? Nja, men medspelare kan de nog sägas vara. Den Gunnar Björling-klingande titeln (hans aviga konjunktioner är berömda), talar ju i dess slutled om "träd som ser". Längre än så sträcker de sig nog sällan. Helga Krook är en romantiker på modern grund. En romantisk språkknådare, om något sådant kan tänkas. Inte sällan flyter det precisa i hennes dikter ut i den större bilden. Skönheten är i fokus, men inte den näpna och inställsamma, utan snarare något som påminner om en melankolisk livsberusning: "Tunga huvudets grönska / Man griper och får ingenting mellan fingrarna / det gröna är glatt / en tung immateriell glädje / Vinden skakar träden / så att glädjen lyfter / ur massiva mitten / Vind spelar på huvudenas insida / tankarnas insida / smärtans innersta sida" När det fungerar, som ovan, är det frågan om en attraktiv, milt strömförande poesi, lågmäld men med schwung. Andra stunder förlorar sig Krook i det andäktiga, det sökt lyriska, varpå dikten tappar sin laddning. Jag undrar om inte en hårdare redigering hade kunnat hjälpa i det fallet. Säkert är i vart fall att Helga Krook är det grönas främsta uttolkare i den svenska samtidspoesin.

En romantiker på modern grund

Det gröna giftet, det gröna trafikljuset, att bli grön av avund - men också grönskan, växtligheten, vårens och sommarens karaktärsfärger.