Gott så, men säger det något särskilt om verkets kvaliteter? Inte nödvändigtvis. Såväl i pressmeddelandet som i författaren och kritikern Philip Teirs förord framhålls dock romanens försäljningsframgångar som en relevant parameter. Teir förundras också över att det skett utan ”den vanliga marknadsföringsapparaten”. Han förbiser att den cyniska bokmarknaden brinner för ”återupptäckter” och ”nylanseringar”, den kittlas av tanken på att fösa fram i ljuset sådant som legat ”bortglömt”, och om författaren är död och levt sitt liv utanför offentligheten (John Williams var en oglamorös universitetslärare som skrev några romaner vid sidan om) är den nåderika stunden inne: upprättelse till sist.
Hajpen står massmedierna för, och om kända namn som Tom Hanks och Ian McEwan uttalar några varma ord om boken ifråga, som här har varit fallet, bidrar det förstås till spridningen. På egna ben står just ingen bok i dag, även om vägen till kommersiell framgång kan se olika ut och har förändrats. Att en bok säljer mycket betyder i allmänhet bara att den säljer mycket, den må vara beskaffad nästan hur som helst, då den stora publiken mest läser vad andra läser och inte i första hand orienterar sig efter estetiska preferenser.
Stoner är döpt efter huvudpersonen William Stoner som växer upp under mycket enkla förhållanden på landet i Missouri i den amerikanska mellanvästern. Föräldrarna är jordbrukare och sonen förväntas ta över gården en dag. Så sker inte. I stället för lantbrukshögskola blir det litteraturstudier och en yrkesbana som lärare vid ett universitet. Han gifter sig, får en dotter och framlever sitt liv i all obemärkthet. Låter resumén väl kronologisk och rätvinklig så har det att göra med bokens komposition mer än något annat.
Det är bokstavligen tal om en berättelse som sträcker sig från vaggan till graven. Förvisso förekommer här en plågsam arbetsplatskonflikt och en skir romans med en yngre kvinnlig kollega, men det är inget som på allvar rubbar cirklarna. Detta überlinjära sätt att berätta hänger förmodligen mest samman med John Williams träaktighet som författare, men skulle också kunna ses som en avspegling av kynnet hos romanens huvudperson. Stoner har mycket känslor och är nog i grunden en ganska sensibel person men stänger in allt detta bakom rutiner, nitiskhet och en strävsam arbetsmoral. Han är en rationell småborgare som visserligen lockas av den stora passionen men värjer sig så snart dess lågor börjar slicka honom. Äktenskapet med hustrun Edith, mest av allt skildrad som en ragata, är dött redan efter något år men några egentliga försök att bryta stiltjen sker inte. Förhållandet till dottern är till en början ömt men blir efterhand alltmer spänt, närmast förfrämligat.
Det är en roman av tystnad. Man pratar inte ens förbi varandra, man tiger, även om det som ligger nära hjärtat. Stoner vet att han måste förändra sitt liv men gör det inte. Liknöjd släntrar han genom tillvaron, den verkliga uppriktigheten når aldrig riktigt över ytan.
Som roman betraktat rör det sig förstås om en djupt frustrerande historia, men kanske borde frustrationen riktas lika mycket mot huvudpersonen William Stoner, den undflyende, han som kastar bort sitt liv utan att egentligen gräma sig över det.