Härom veckan fick jag besök på redaktionen av en man. Han lämnade en vänbok. Det är ett bildtätt verk över samisk konst och slöjd med ett förord om konstnären Lars Pirak. Omfångsrikt, översiktligt och öppet beundrande ger Kurt Kihlberg sitt möte med Pirak kropp. <BR>Det är fint att läsa och, tror jag, mycket gott att höra för Lars Pirak. Inte alltid har hans konstnärskap framhållits, även om både målningar och hantverk tidigt blev känt av många. Lite av ett signum för hemlänet Norrbotten för den nyanlände faktiskt. <BR>Boken är utkommen lagom till konstnärens 75:e år, födelsedagen firades i går. <BR><BR><STRONG>Senast jag mötte</STRONG> genren var för tre år sedan, vid författaren Bengt Pohjanens 60-årsdag. Då kallades visserligen Meän vanhiin för en festskrift. Tonen är dock densamma. Bäst beskrivs den som kärlek. Vänner har skrivit texterna, bit läggs till bit om den uppskattades liv. <BR>Också morgondagens födelsedagsbarn, Eyvind Johnson, har en vänkrets. I Björkelund har man öppet hus med svenskt kaffe med dopp och uppläsning för att uppmärksamma författaren och hedra hans minne. Någon vänbok känner jag inte till, men det beror förmodligen mer på okunskap än annat. Däremot har Johnson själv bidragit till andras festskrifter. <BR>En trevlig sed, kan man tänka. Att få stå i vännernas centrum, att bli tillskriven och befäst i tryck för evig tid. Så plötsligt börjar en liten tankespindel väva sitt nät. Det finns en dissonans i uppräkningen. De tre ovan nämnda har något annat gemensamt än att ingå i traditionen med festskrifter och att av börden höra till Norrbottens län. De är män. <BR><BR><STRONG>För precis som de </STRONG>litterära sällskapen kring författarskap till allra största delen är formade kring manliga författare, tycks traditionen med festskrifter också främst röra männen. <BR>När spindeln snurrar vidare tänker jag att det kanske hänger samman med kvinnors oförmåga att ta och behålla sin plats i rummet. Att kvinnor har mycket svårare att upphöja sig och sitt seende till något för andra att ta del av, att det som görs är märkvärdigt och konst. Och för andra att uppfatta det efter förtjänst. Se att romanen, bilden, kompositionen har kvaliteter utöver medelmåttans. <BR><BR><STRONG>Men - väver</STRONG> spindeln vidare. Det förtar givetvis inte glädjen hos dem som redan uppskattas. Bara att det kanske finns fler, andra. Sådana som en gång möjligen hade en liten röd bok, med blå kant. Det var en slags vänbokens motsats för i Mina vänner skulle kompisarna skriva om sig själva. <BR>Made in Sápmi, som den bok Kurt Kihlberg tillägnat Lars Pirak, är med sitt rika bildmaterial en vacker bok. I den möter vi också många andra samiska konstnärer, både män och kvinnor. Dessutom är den tillgänglig för en stor publik då varje text har en engelsk motsvarighet. <BR>Det är helt enkelt en bok att bli glad av. <BR>En riktigt vänlig bok. <BR>En bok för en vän.
