En riktigt bra teaterupplevelse

En handelsresandes död av Arthur Miller Regi: Erik Kiviniemi Scenografi och kostym: Mona Knutsdotter Musik: Urban Hedin Maskör: Mila L. Roberts I rollerna: Roger Storm, Anna Azcárate, Johan Rönneholm, Anton Raukola, Ingemar Raukola, Kjell Eriksson, Andreas Rodenkirchen, Linda Wincent, Anders Lindgren Norrbottensteatern. Om man med en teaterupplevelse avser en föreställning som förmår att levandegöra ständigt lika relevanta frågeställningar, som föredrar att spela den på ett tydligt och från alla choser och pretentioner fullständigt befriat sätt, som skickligt undviker de alltför vanligt förekommande transportsträckor ? som hur bra pjäsen och spelet än är alltid brukar finnas där eftersom 99 procent av alla regissörer vägrar att lära sig begreppet ?Kill Your Darlings? ? och som gör att publiken lämnar teatersalongen efter föreställningens slut med mycket att fundera över i det erhållna upplevelsebagaget ? då har man i Norrbottensteaterns uppsättning av En handelsresandes död en Riktigt Bra Teaterupplevelse. Arthur Miller skrev pjäsen 1949 och den spelas allt sedan dess oavbrutet och med lika självklart värdig relevans på scener runtom i världen. Den räknas sedan länge som en av de stora och centrala amerikanska pjäserna. Otaliga är också de som har känt sig kallade att gestalta den sargade handelsresanden Willy Lomans avslutande 48 timmar i livet och hans spikraka väg mot det totala mentala sammanbrottets position. Lee J. Cobb var allra först och först i Sverige var Hilding Gavle. Därefter kan man nämna Kolbjörn Knudsen, Georg Funkquist, Victor Sjöström, Gösta Cederlund, Per Oscarsson och, i Bo Widerbergs av stormiga rykten omsusade uppsättning för TV från 1979, Carl-Gustaf Lindstedt. Den första filmversionen kom 1951 och Fredric March var utomordentlig som den av eviga livslögner präglade provryttaren. 1985 gick Dus-tin Hoffman in i rollen och åstadkom någonting lysande, i regi av Volker Schlöndorff. Och så sent som för bara några få år sedan tog Thorsten Flinck tag i texten, vred ur den på ett delvis annorlunda och experimentellt sätt och lösgjorde en svårglömd föreställning med Claes Månsson i titelrollen och Mikael Persbrandt som den äldste sonen Biff. I sin nu aktuella uppsättning har Norrbottensteatern använt sig av Sven Barthels originalöversättning, som fortfarande håller fint utom att det möjligtvis kan vara svårt för en nutida publik med de referenser som anges. De som känner till basebollspelaren Red Grange, politikern Al Smith och komikern Jack Benny räcker upp handen! Det är en strängt naturalistisk uppsättning; Mona Knutsdotters scenografi är verkningsfullt sparsam, vridscenen används på ett effektivt och betryggande sätt. Och spelet är stabilt. På det där gammaldags pålitliga sättet. Vi skjutsas tillbaka till slutet av 40-talets Brooklyn, men omständigheterna är desamma nu ? som då: begynnande utbrändhet, ett helt liv uppbyggt på idel livslögner, en tillvaro där fusk premierats (?va, viskade inte Bernhard svaren till dig på matteprovet, varför inte det då??) och där ett välsmort munläder alltid betraktas som ingående i den livsstil som man ska uppehålla. Så är och så har alltid varit Willy Lomans filosofi. Och den har han, efter förmåga, fört vidare till sönerna Biff och Happy också. Han har, lika lite som han fattat att de alltid har älskat honom, kunnat förstå att de faktiskt inte är några framgångsmänniskor. I Willys värld är de det. Han blockerar ute verkligheten och har skapat välfernissade monster av sönerna; karbonkopior av honom själv. Intill allting bara kracke-lerar och en svårt desorienterad Willy går ut för att, en sista gång, starta Studebakern. Sista halvtimmen här är bland det mest uppjagande och imponerande som jag någonsin har upplevt på Norrbottensteatern. Roger Storms allt mera sammanpressade Willy Loman är bitvis direkt plågsam att uppleva; sönerna Biff och Happy spelas virtuost av Johan Rönneholm och Anton Raukola, den tålmodiga hustrun Linda framställs med obruten värdighet av en Anna Azcárate på toppen av sin uppseendeväckande förmåga. Som grannen Charley äger Kjell Eriksson scenen när han förekommer på den och som den sedan länge till Alaskas vildmarker förlupne brodern Ben, som bara Willy kan se, tar Anders Lindgren fram sorgset filosofiska kvaliteter. Om nu Norrbottensteatern vill fortsätta att spela amerikanska klassiker så kan ju kanske Tennessee Williams Katt på hett plåttak vara nästa objekt. Gärna då med Linda Wincent som Maggie the Cat. Det hon gör i sin lilla roll som Willys dambekanting på hotellrummet här kvalificerar henne för den rollen. I taxin hem efteråt frågade chauffören vad jag hade varit och tittat på. ? Norrbottensteatern, ja den skulle man gå mera på, sa han. Den brukar ju vara bra. Gå exempelvis nu då. Nu är den så in i helvete bra.

En riktigt bra teaterupplevelse

Norrbottens-Kurirens Rolf Nilsén funderar över begreppet En Riktigt Bra Teaterupplevelse i sin recension av Norrbottensteaterns uppsättning av En handelsresandes död. Han manar oss alla att se föreställningen.