Rum nummer 10, som så att säga officiellt föreligger i bokhandeln från och med i dag, är Åke Edwardsons sjunde roman om kriminalkommissarien Erik Winter. Verksam i ett Göteborg totalt renons på alla ?goa? göbbar?.<br>I Edwardsons Göteborg hittas i stället en kvinna död på rum nummer 10, i ett hotell som knappast tillhör de mera fashionabla. Och när Erik Winter anländer till rummet/brottsplatsen så känner han igen sig. Arton år tidigare var han också där. Då var det en kvinna som hade försvunnit. Och hon kom aldrig tillrätta igen.<br>Och visst är det även så: desto längre som Winter och kollegerna Halders, Ringmar och de andra tränger in i omständigheterna kring Paula Neys död, så hittar de också kopplingar till den aldrig återfunna Ellen Börge.<br>Så småningom går de bägge fallen samman. Och upplösningen här tillhör de mera smarta (men i sammanhanget fullständigt rimliga) som jag stött på inom tjänsteförrättande svensk kriminallitteratur.<br>Det handlar om dåtidens betydelse för nuet. Om en en gång skrämd liten pojke, som kanske formellt blivit vuxen men i stort sett ändå förblivit en fortfarande lika skrämd liten pojke. Och det handlar också om en ond människa. Jo, faktiskt: en genuint ond människa.<br>Jag anser att Åke Edwardson tillhör den kvalitativa eliten bland svenska författare av kriminalromaner. Avsevärt intressantare än den upphaussade/hyllade, men i mitt tycke mest av allt pretentiöse, Arne Dahl samt de knappast längre så angelägna och anspråksfulla Mankell och Nesser.<br>I Rum nummer 10, en av seriens allra bästa böcker hittills, uppnår Edwardson sträckläsar--ambitioner genom att i långa partier renodla sin stil till en koncentrerat knuten väv av närmast telegramliknande språkliga depescher. Då smakar det av James Ellroy men det gör givetvis ingenting. Edwardson är inte någon epigon och han klarar utan besvär av att förmedla en under huden-tät form av knottrigt kompakt spänning, medan han för berättelsen framåt i långa kliv ? som dessutom äger rum både då för arton år sedan och i nutid.<br>Nu får vi också en del tidigare saknade nycklar till Winters förflutna. Bland annat begåvas vi med info om hur han och hust-run Angela träffades. Och de snobbmanér som vid vissa tillfällen har belastat Winters person är nu ganska väl bortopererade; referenser till hans exklusiva musiksmak saknas nästan helt och faiblessen för rökig whisky från de skotska högländerna samt ovanliga cigariller finns i och för sig kvar. Men har ändå bara en marginell betydelse numera.<br>Dessutom börjar tydligen Sveriges en gång yngste kriminalkommissarie att så smått fundera på att mera permanent ta med sig familjen ner till den spanska solkusten.<br>I vilket fall som helst så fortsätter Erik Winter att utvecklas och att även vara en av de mera konkret levande personerna inom den svenskproducerade kriminallitteraturen.<br>Rum nummer 10 är ett mycket vackert exempel på vemodigt blåsvart och stämningshöjande spänning av tillräckligt hög klass.<br>Och hur mycket sommar det än är ? så är det ju riktigt trevligt med en bra Winter också.<br>Mitt i den förstnämnda.<br>
