Långt ifrån alla känner till Made in Sweden men konserterna med Norrbotten Big Band, Tommy Körberg och Jojje Wadenius baserade på 1970-talsbandets musik går ändå för utsålda hus. De inblandade drar var och en för sig sin publik.
Den som inte upplevt den då nyskapande jazzrocken får den nu i nya arrangemang för storband. För gamla Made in Sweden-fans ges en härlig nostalgitrip. Låtlistan kryddas därtill med bland annat Jimi Hendrix och Ray Charles.
Arrangemangen av sju olika arrangörer ger härlig variation. Nostalgikonserter är inte alltid roliga, i synnerhet för dem som inte var med då det begav sig men detta blir inte tråkigt alls, tvärtom spännande och vitalt.
Mesta materialet är från Made in Swedens sista album Where do we begin. Konserten öppnas med titellåten. Tommy Körberg med glasögon röda som 1970-talet tar plats med den självklarhet som anstår en stjärna. Jojje Wadenius spelar sin gitarr mästerligt och storbandet gnistrar som aldrig förr. Det går inte att annat än kapitulera.
Svängigt som bara den blir det med slingrande trumpeter i Snakes in a hole. Jojje Wadenius långa solon ackompanjeras av honom själv i scatsång. Tommy Körberg har just den kärnfulla röst som kan matcha ett storband. Tyvärr drunknar hans sång ibland i ljudbilden men det kan inte han lastas för. Det handlar om ljudmixen.
We must be crucified och Our man doftar Zappa och det instrumentala Manhattan vibes förflyttar oss till ett hektiskt New York. Under introt till Pop-poem sitter Håkan Broström och ler. Det har han all anledning att göra. Han har under en tid svarat för den konstnärliga ledningen av NBB. Bandet har inte bara förvaltats utan också utvecklats och förnyats. NBB spelar mer avslappnat och moget. Storbandets solister, ingen nämnd och ingen glömd, gör utmärkt ifrån sig i melodiska och nyanserade solon.
Tommy Körberg står för mellansnacket. Han är riktigt rar, faktiskt charmerande. Även han ger en avslappnad och mogen känsla. När det vill sig väl kommer sånt med åldern och det är mycket klädsamt. Han sjunger fantastiskt rakt igenom, men förmedlar en alldeles särskild feeling i Ray Charles I don’t need no doctor och Lennon-McCartneys She’s leaving home.
Folket i salongen liksom folket på scen är i huvudsak medelålders. En del av oss gjorde på 1970-talet som Tommy Körberg uttryckte "Höja näven glad och vred ..." Man kan hoppas att nostalgitrippar som denna också återupplivar det engagemang för en bättre värld som många av oss hade då. Proggen ville stå för något mer än underhållning i stunden.
Konserten avslutas med Manic depression av Jimi Hendrix. Hela ensemblen gestaltar intensivt det tänkta psykiska tillståndet. Publiken står upp och får sedan ett extranummer som är raka motsatsen. NBB har lämnat scenen. Kvar finns Jojje och Tommy som tillsammans sjunger Sometimes. Det är det finaste extranummer de hade kunnat ge.