En resa till den upp- och nervända världen

Den handlar om Lisa, Emelie Strömberg, som är en vanlig tjej i aprikost. Men vi förstår snabbt att det är något som inte stämmer. Lisas telefonsvarare är full av meddelanden och oroliga röster. Hon rör sig som ett stressat djur i sin lägenhet; i den här scenografin placerad mellan två grupper av publik i ett slags arenaform. Så ringer det på dörren och där står Victor Hesse, Oscar Skagerberg. Denne man från klocklandet Schweiz vet svaret på frågan om varför vardagen blivit så svår att klara av. Men det är inte klockan som sinkar sig, utan hon som förlorat en timme. Den går att återfinna i landet Dissocialia. Hissen som tar en dit är hennes eget rum. Så börjar en resa till uppochnervända världen: en fantasyplats, ett science fiction-land, eller dit man flyr undan övergrepp och trauman. Där får dissociationen, som det kallas i psykologiska termer, en människa att tappa uppfattningen av tid, och minnena att bli till fragment. Vår Lisa möter människor och djur som på ett ögonblick växlar mellan verklighetens logik, och en helt absurd. Det är läskigt, roligt och förvirrat. Jag har noll koll, men på ett tryggt sätt, för medan världen är galen har fiktionen alltid ett manus. Och visst får de åtta studenterna använda stora delar av sitt register i Dissocialia, för Neilson vet att skriva ett manus med många lager. Alla, utom Strömberg, dubblerar dessutom och får verkligen vässa de komiska verktyg som vi redan sett framför allt Erik Borgeke, Maurits Elvingsson, Johanna Granström och Philip Hughes, använda i Salmiak och Spocke på Norrbottensteatern. Men i Dissocialia är det också otäckt. Oväntade hot lurar bakom varje påstående, och efter en euforisk bombräd där Lisa-flickan går loss med vapnen och en kaotisk dialog som tvingar henne att ta ansvar för allt, förändras scenografin. När ljuset åter tänds befinner vi oss på ett sjukhus. Med jämna mellanrum tar Lisa sin tablett medan hon vaktas av vårdare med professionellt vänliga opersonliga röster. Från det närmast karnevaliska byter skådespelarna samtidigt spelstil till samma psykologiska realism som Lisa gestaltats föreställningen igenom. Men här blir också pjäsen betydligt tråkigare. I oändlig tid, fast det är pjäsens korta del, får vi befinna oss i detta pillertagande - kanske är det timmen som kommer tillbaka. Det som landar den andra delen är Emelie Strömbergs Lisa, hennes sårbarhet och förmåga att överleva. Tårarna när pojkvännen Jens, Philip Hughes, inte längre tycks orka vara mannen i skuggan av sjukdomen, doftar ren, lugn, verklighet . För tredje gången för alltså regissören Hilmar Jónsson därmed teaterhögskolans sistaårsstudenter i land. Med valet av nutidsdramatik där det absurda, här i form av vansinnet, är ständigt närvarande ger han ensemblerna mycket att tugga i sig. Därför är det också ensemblespelet, varsamt stött av Patrik Häggströms koreografi, som där det växlar mellan kortare och välspelade soloakter, är den här produktionens styrka.

En resa till den upp- och nervända världen

Det måste vara svårt att välja slutproduktion för en teaterhögskolas nästan jämnåriga studenter. Inte minst för att alla ska få någorlunda intressanta roller att arbeta med. Teaterhögskolan i Luleå har därför gjort ett lyckat val i Dissocialia av britten Anthony Neilson.