På Soltorget i Pajala, knäböjer i tacksamhet över platsen och kysser i glädjen en tänkt text, en skrift de inte kan tyda. Men skrifter gjutna i metall ska man passa sig för i kyla, det vet alla som varit barn i nordliga trakter. Ögonblicket när läpparna fastnar mot underlaget öppnar ett svindlande schakt ner mot barndomens minnen. När de på överlevarens vis till slut kommit loss kan de äntligen börja berätta och förvandlas därmed genom gradvis avklädning till tvättäkta sherpas från Pajala, med uppgift att ledsaga publiken genom Tornedalsteaterns mångkonstnärliga vandring i Pajala.<BR>I fyra gäng ? Strandvägen, Paskajänkkä, Texas och Vittulajänkää ? förs vi till olika stationer i gamla vackra bussar. På vägen får vi en guidning genom byn, sett ur Niemi-perspektiv. På gatan där den svarta asfalten, slät som en kind, en gång ersatte gruset och där barnen skulle cykla mot välstånd och ingenjörsutbildning smyger ett nutida Vittulajänkää-barn bakom gardinerna i fönstret för att se på uppståndelsen utanför.<BR>När Tornedalsteatern sent omsider tar sig an Mikael Niemis bok Populärmusik från Vittula väljer de att gå sin egen väg och utgår från det unika i sin position, nämligen platsen. Bara undantagsvis använder de sig av den naturalistiska teatertraditionen, men desto mer av sinnlighet i mer än en betydelse. Syn, hörsel, doft, smak, ja till och med känseln, får sitt under deras mångkonstnärliga vandringsupplevelse. Det känns innerligt och mäktigt och tycks genomfört utan andra anspråk än viljan att berätta.<BR>Vid prästgården går vi på begravning med arvstvist och en farmor som så småningom går igen, rakt genom tumultet i en miniopera komponerad av Berith Karinen Roth. Naturligtvis bjuds vi på rykande hett kaffe med ost <BR>i blommiga koppar, något annat vore otänkbart i sammanhanget.<BR>Vid reningsverket möts vi av en kypare som mycket belevat ledsagar oss <BR>genom en luktprovning av lokalt tillverkade flytande produkter, allt i autentisk doftmiljö. Dessutom bjuds vi via slangar på direktöverfört ljudprov från den pågående smakprovningen på reningsverkets vind.<BR>Vandrar sedan vidare längs älven, ledsagade av brinnande marschaller och en följebåt som tjuvljustrar under levande eldar. Kommer fram till en öppen äng där vi beskådar islossningen på en filmduk som senare blir till isflak och lösgör människor och röster. <BR>Dricker varm lingondricka i kåsor och får höra några av Lars Levi Laestadius visdomsord innan vi mödosamt tar oss uppför Livets Eviga Uppförsbacke och vidare till Stickskolan, där unga kvinnor i generationer fick lära sig sköta hushåll och barn. <BR>Där låter flickorna berätta att de gräddat plättar och sedan förs vi av en gravid ängel in i ett hus fyllt av möjligheter, signerade Pia Suonvieri. Trampar på äggskal uppför trappan, möts av ett kackel från flickor som både hyser hopp och uppgivenhet i sina gestalter, förs vidare till ett rum fyllt av ägg där den gravida ängeln tagit plats. Passerar förbi Björn Ylipääs plättinstallation, stannar upp vid upplevelsen av stekta plättar med hjortronsylt och saltgurka och träder vidare in i en labyrint av varpar och vävar, ackompanjerad av Saties dröjande musik. På vägen ut tittar vi in till den unga kvinnan som skriver sina datum på väggen och förbereder sig för livet med sin docka, alltmedan blodet sakta droppar från taket.<BR>Bussen för oss vidare till centralskolan och en lektion där det viktigaste är att känna till de mäktiga svenska floderna Viskan, Ätran, Lagan och Nissan, skölja fluor och uppföra sig. Helst som svensk, utan att man är riktigt svensk. Absolut inte som finne, för en sån vill man ju inte vara. Och hela tiden drar musiken, Beatles, trägitarren, upptågen och skratten, fastän man ju egentligen vet att man är ingen. <BR>Ute på gården iakttar vi ett oroande skuggspel och inne i gymnastiksalen rör vi oss tillsammans med husmodersgymnasterna ackompanjerade av ett tilltagande stön från omklädningsrummet. <BR>I de galonklädda bussarna förs vi till sist fram till älven, till det stora teatertältet där vi bjuds köttsoppa och laxmacka och en skrikkomposition av Petri Sirviö.<BR>Det sägs att det är det enkla som är det geniala. Tornedalsteatern krånglar inte till det, men använder sig desto mer av fantasi och en slags självklarhet, även i det mest underliga som kvällen bjuder. De står för sig själva, ber inte om ursäkt och när de sneglar åt annat håll så gör de även det med tydlighet. Det är klart att vissa stationer under denna vandring ger mer och andra mindre, men det känns betydelselöst i sammanhanget. Så för att tala med Tornedalens eget språkbruk: Nå, inte var det här så dåligt. <BR>
