En resa bakåt i tiden

Medeltidsensemblen AmbrosiaHortlax kyrkaLos Set Goys är namnet på den föreställning som kunde avnjutas denna soliga och vackra onsdagskväll i Hortlax kyrka. Det är en berättelse som handlar om Isabelle de Valois och Gui de Thourette, som bägge är personer som har levt för flera hundra år sedan men dock inte vid samma tid. Ambrosia har vävt ihop en historia med med musik och berättande om nämnda personer och sammanfört dem till samma levnadsperiod. De flörtar med varandra på en maskerad och hur det går ska inte avslöjas här för de som tänker gå på någon av de kommande konserterna. Ambrosia har aldrig gjort konserter så här långt upp i landet, men har nu kommit hit för att genomföra en miniturné, och kvällens konsert var den första av totalt sex stycken. Musiken som spelas och sjungs i föreställningen är från 1200- och 1300-talen och är hämtad från sefardisk tradition och gamla sångsamlingar som Libre Vermell och Cantigas de Santa Maria. Det är, med andra ord, en rejäl resa bakåt i tiden som Malena Fröjd, Ida Höög, Per Nord och Anders Renberg bjöd publiken på. Förställningen inleds med att Ambrosia tågar in spelandes en låt med samma titel som föreställningen och med puka, cymbal och flöjter som enda instrumentering. Med stort musikaliskt kunnande, stor scennärvaro, humor och allvar genomför Ambrosia sin föreställning på ett sätt så att man vaggas in i en förtrollande och meditativ ljudvärld. Jag bara satt och njöt av den här vackra ålderdomliga musiken. De olika flöjterna skapar snygga och samtidigt märkliga klanger till de olika slagverkens suggestiva rytmer. Det bjöds även på sånginslag. Los Set Goys är en här- och nuföreställning och det känns som om undertecknad inte vill avslöja alltför mycket för er som ännu inte har sett den. Lite synd bara att publiken inte var större än cirka 25 personer. Härligt att alla förstod att den här föreställningen hängde ihop som en helhet och att det inte skulle applåderas mellan varje låt. Endast vid ett tillfälle applåderades det under föreställningen och då kändes det verkligen befogat utan att det störde helhetskänslan. Efter föreställningen blev det desto fler applåder och fastän vi var få så fick vi extranummer. Efter föreställningens slut bjöds de som ville fram till scenen för att titta på instrumenten och ställa frågor. Naturligtvis gick undertecknad fram, nyfiken och musiker som jag är, samt en hel del andra ur publiken också. Ni som ännu inte har sett och hört Ambrosia ges härmed en stark och välmenande rekommendation att göra det vid någon av de kommande konserterna.