Det snöar. Vilket ni säkert lagt märke till. Det snöar i Sverige och klimattillståndet kallas vinter. Eller i nutida språkdräkt KAOS. Nyss återkommen efter några dagar i Skåne, där det likaledes var vinter, ringer anhöriga och vänner och frågar oroligt hur vi haft det? I snökaoset och den därav troliga katastrofen.<br>När jag svarar att allt var stilla därnere, husfriden likasom snöfallet, hör jag tvivel och misstro. Det var ju omskrivet, redan innan det skulle komma, när det kom, och strax därefter. Krigsrubrikerna, larmet, KAOSET. Åldringar skulle evakueras, räddningstjänsten satt i beredskap, anfall ovanifrån, samhället lamslaget. Och vi skulle stå skyddslösa och överrumplade, precis som UD för ett år sedan. En orätt, ännu inte reglerad av lag eller myndighet. Snö.<br>Men tågen gick i tid och gångvägarna plogades och allt var prydligt skönt. Det var inget ni-vet-vad. Media svamlade. Med detta grekiska lånord som betyder ?den tomma omätliga rymden?, kháos. Besläktat i sin tur med ett ord som betyder gapa, khaninein. Allt från den grekiska mytologins berättelse om det tomma jättegap som var alltsammans innan världen blev till. Där tillvaron saknade form, ordning och giltigt försäkringsskydd.<br>I vår nutida mytologi har kaos bytt kronologi. Skapelsen är avklarad, ordningen upprättad och kaos därför alltid något som ?bryter ut?. Städse i form av en snöby. Oordningen efteråt. Och i nödfall finns ju alltid den tröstefulla rubriken tillhanda: KAOSET UTEBLEV. Ifall besvikelsen blev för stor och allting visade sig vara precis vad det är. Nederbörd i ovanligt dekorativ form.<br>
