Och då är jag ändå generös i mitt omdöme. Egentligen har jag inte lyssnat särskilt mycket på något han gjort efter PiLs andra skiva, Metal Box, och den kom 1979.
Efter att ha trampat vatten i rätt många år lade han till sist ner bandet efter 1992 års blekfeta That what is not. Sedan dess har han lett tv-program och återförenat Sex Pistols på ett högst osmakligt vis. Om än i linje med allt man en gång stod för.
Så, 2009, blev vår hjälte sugen igen. Han medverkade i reklamfilmer för smör (det är sant!) och för de pengarna har han återförenat Public Image ltd. Med samma sättning som på de sista årens sunkiga skivor. Först turnerade de rätt och sedan spelade de in en skiva och det är därför vi är här, jag och Ni, kära läsare.
Det är såklart lätt att glömma vilka dessa herrar som i dagsläget konstituerar PiL verkligen är, alldeles bortsett från herr Lydon/Rotten alltså, särskilt alltså sedan de sista skivorna man gjorde var så hemska. Men medlemmarna kommer från så pass välrenommerade orkestrar som Pop Group, The Mekons och, ehm, Spice Girls.
När Lou Reeds släppte New York 1989 så förvånades många, helt enkelt för att den i mångas ögon uträknade Reed plötsligt och osannolikt verkade vara i sitt livs form. Precis så är fallet med This is PiL. Lydon har möjligen aldrig sjungit bättre.
Och texterna är precis sådär idiotiska och skitsmarta på samma gång, som bara Lydon kan skriva dem. Bandet är tight och svängigt och, åh, säger jag bara. Det är en rätt så himla fantastisk återkomst. Inget nostalgiskt gaphalsigt, inget avslappnat förnöjt. Bara fyra intelligenta äldre herrar som varken har nöjt sig med sakernas tillstånd eller lekt färdigt.