En rasande redogörelse

"Tänk på barnen i Biafra". Så lät det runt många matbord 1967 efter att en hungerkatastrof för första gången visats i tv. Pengarna strömmade till, men vad vi inte visste var att detta var general Ojukwus PR-kupp. Han engagerade en PR-firma i Genève och kunde tack vare ett enormt stöd från humanitära organisationer hålla Biafra med vapenmakt under ett och ett halvt år, medan hans bankonton i Paris och London blev allt fetare. När det inte gick längre flydde han till Elfenbenskusten och lämnade två miljoner ihjälsvultna människor bakom sig. Den holländska journalisten Linda Polman, med erfarenhet av rapportering från krigszoner och humanitära katastrofer, visar i Kriskaravanen - vinnare och förlorare i biståndsindustrins spår, att från världens numera femte största ekonomi, hjälpindustrin, går bara en liten del av miljarderna till det som vi tror att de gör. Polman tar i huvudsak upp hjälpen till länder som är i krig på ett eller annat sätt, även om hon också nämner tsunamin i Sri Lanka och Ache. Reportageboken hade vunnit på att tydligare särskilja hjälpen till krigsdrabbade länder och hjälpen till länder som drabbats av naturkatastrofer. Det saknas även ett register över myllret av hjälporganisationer, där de oseriösare, så kallade MONGOS, "My own NGO", utgör en ofantlig motrörelse av självfixare utan vare sig kunskap eller erfarenhet av hjälparbete. Rapporterna om onödiga amputeringar från Haiti är ett aktuellt exempel på detta. Hjälporganisationerna opererar i en administrativ djungel och Polman visar på vilket sätt hjälpen blivit inplanerad i krigsstrategierna. "Stymparna" i Sierra Leone, Hutumilisen i Goma och rebelledarna i Sudan är alla exempel på fenomenet "Feeding the killers". Hutuernas uttåg från Rwanda beskrivs i boken som den mest feltolkade folkvandringen i det humanitära biståndets historia. Hutuerna tog sig till flyktinglägren i Goma, åt upp sig där och formerade om styrkorna. De anställdes även som lokala sjukvårdare i lägren, med påföljd att de dödade de tutsier som låg i sängarna och la dit sina egna i stället. Hjälporganisationerna ska ha varit medvetna om detta, men inte haft mandat att ingripa. (Philip Gourevitch, som bland annat skrivit om Abu Ghraib-fängelset, bekräftar delvis detta kaos i sin reportagebok; Berättelser från Rwanda). När Sudan beviljades 4,8 miljarder dollar för en fyraårsperiod 2008 tog rebelledarna nästan allt och trappade dessutom upp utpressningen när organisationerna envisades med hjälpen oavsett kostnaderna. Vem som helst skulle surna till om man blev utsatt för utpressning, men här tog man skydd bakom neutralitetsprincipen och fortsatte ösa in pengar oavsett hur fördelningen såg ut. Enligt Polman är en av orsakerna till biståndsmissbruket fasthållandet vid Dunants neutralitetsprincip, den som Florence Nightingale motsatte sig (om krigförande parter kunde dra fördelar av hjälpen var den felriktad). Krigen ser annorlunda ut i dag, men enligt Polman har principerna för humanitär hjälp inte förändrats så mycket. Nätverk av byråkratier där det sitter mängder av människor som länkar i ett korrupt system är ett gigantiskt problem. OECD har ställt frågan när de humanitära principerna upphör att vara etiskt försvarbara och Polman ställer lika viktiga frågor: När ska vi våga vara glädjedödare under rikstäckande insamlingsaktioner och ställa biståndsgivarna till svars? När ska vi fråga organisationer, konsulter och NGO-administratörer (som redan fått glåpordet No Good Organizations) vad de tjänar och låta dem motivera summan? Hennes rasande redogörelse från flyktingläger är en rysare och underlättar sannerligen inte vårt val av organisationer nästa gång vi ombeds skänka pengar till katastrofer.

En rasande redogörelse

Den holländska journalisten Linda Polman visar i Kriskaravanen att från världens numera femte största ekonomi, hjälpindustrin, går bara en liten del av miljarderna till det som vi tror att de gör.