År 1817 tog den brittiske fysikern David Brewster patent på kalejdoskopet, den fortfarande populära leksaken, som ständigt visar vackert symmetriska bilder i oändligt skiftande mönster. Men färgerna är desamma beroende på vilka glasbitar man stoppat in från början.
På flera sätt kan Thomas Pynchons (1937-) Mot dagen beskrivas som ett kalejdoskop, svårt att recensera: en rapsodisk text som ständigt skiftar fokus: från pojkbok till den högre matematiken i Göttingen, från mysticistiska kretsar i London (efterföljare till Blavatsky) och österrikarnas annektion av Bosnien till hemliga agenter och den stora Tunguskasmällen, sanatorier i Schweiz och anarkister i Colorado och så vidare, och så vidare. Pynchon skriver tjocka böcker och med megaromanen Mot dagen slår han rekord med 1.300 sidor. Han har nämnts i nobelprissammanhang och beskrivs som en sublitterär institution och som extremt medieskygg, det finns några få bilder på honom som ung i flottan.
Enligt förlaget Amazons mejlinglista består Pynchons fans av män. Och ska man av texten försöka karakterisera dessa så kan man gissa att de är lite puerila (som kan uppskatta det nya kosherförklarade universalfettet Smegmo), men med vissa språkliga och kulturella ambitioner.
Boken inleds med en parodisk parafras på Jules Vernes Den hemlighetsfulla ön. Luftskeppet Obekvämligheten hyser fem män och en hund. Hunden kan till skillnad från Vernes läsa franska romaner på originalspråket. Luftskeppet färdas först till den stora världsutställningen i Chicago till 400-årsminnet av Columbus landstigning, där gruppen vid en lerig flod möter en Ku Klux Klan-liknande lynchmobb. Det pojkboksmässiga understryks av parenteserna med fiktiva boktitlar (Vågspelets Våghalsar söker efter Atlantis och Vågspelets Våghalsar och den Onde Halvidioten). Vad är verkligt och vad påhittat? För en ung människa, som hänger sig åt texten, kan gränsen som bekant vara flytande. Men detta är inte en barnbok och författaren litar inte till en löpande text. Det är mer som snuttar på tv som refererar till en västerländsk verklighetsuppfattning och kultur. Bitar av information dyker upp, försvinner och kommer tillbaka; men det är bara författaren - den allvetande - som ser sammanhanget. Pynchon är experimentell och ickenarrativ.
Den allmänbildade läsaren kan troligen känna en viss tillfredsställelse över att ha lyckats lösa de pynchonska rebusarna, sätta årtal på skildrade händelser och placera centralasiatiska städer rätt på kartan. Men det är svårt att komma med något nytt. Pynchons fabuleringsbehov kan man inte ta miste på, men inte heller han tar sig utanför pastischen. Här får man liksom i viss modern fusionsjazz för sig att det är roligare att utföra verket än att lyssna på det.
Men kanske Pynchon driver med, framför allt devota kritiker: ... valt att följa en hemlig neo-pytagoreisk väg till kunskap, grundad på den heliga tetraktys, vid vilken deras forntida föregångare hade svurit sina djupaste eder. Tanken, så långt Neville och Nigel förmådde redogöra för den, gick ut på att betrakta siffrorna som uppställda inte i två dimensioner utan i tre, som en ordinär tetraeder - och därefter i fyra dimensioner, och så vidare, tills man började känna sig konstig, vilket togs som ett tecken på att en djupare insikt var nära.
Guardians recensent räknade med att det skulle ta en månad att läsa ut boken, om man ägnade den två timmar om dagen fem dagar i veckan.