En rad träffar i veka livet

Man skulle kunna skriva mycket om det diminutiva språkbruket hos Eva-Stina Byggmästar. Adjektiv som "små", "lilla" och "liten" är storheter i hennes värld. Genom att något förminskas lyser det starkare, ljuder det högre. Så här kan det låta: "på en skogspicknick
reciterar man små dikter, små
men vackra, små men många
och björkskogen läser sig själv
utanför diktskjulet för oss
på det där mest ljuvliga,
mest innerliga sättet".

Byggmästar slänger in en poetkoloni i handlingen. De är skrivrusiga lilleputtar, hobbitar som befolkar skogarna med sina anteckningsblock och nyvässade blyertspennor. De är utvalda till att dikta: "hur kan det komma sig att just vi / fick jobb här som poeter - ingen aning." Ändå är det inget romantiskt konstnärligt över dem. De är anspråkslösa grovjobbare. Som myran i myrstacken. Naturligtvis är titeln dubbelbottnad, en ordlek kring poesins skrala publik. Ingen genre har en sådan liten kommersiell potential och samtidigt så hög status. Värt att fundera över orsakerna till detta udda men vackra faktum. Men kanske i något annat sammanhang. Byggmästars diktsamling uppehåller sig vid det ljuvliga, det väldoftande, det för ögat tilltalande. Efter att ha läst den känner jag mig som en däst kolibri som sippat på nektar en hel dag. Bristen på tyngd kunde ha varit ett problem, men bara om man gör det till ett. Poesi kan också vara denna lätta dröm, ett grönskimrande feeri. Möjligen är det där det verkliga gränsöverskridandet ligger, i ett klimat av vulgaritet och brutala sensationer. Eva-Stina Byggmästar får in en rad träffar i veka livet.