The Thing är för den oinvigde en svensk/norsk supertrio som vanligen spelar experimentell frijazz modell hårdare än hårdast. Neneh Cherry är, ja, Neneh Cherry, Titiyos halvsyster och Don Cherrys styvdotter. Hon hade en världshit på 1980-talet med Buffalo Stance, och en något mindre några år senare: 7 Seconds, en duett med Youssou N’Dour.
På The Cherry Thing framför denna på papperet något udda kvartett väl valda covers och två originalkompositioner. Det är ståbas, trummor, saxofon och sång. Det låter hårt och tungt, som om Bolt Thrower gjorde en unplugged-session tillsammans med en stor fågel. Och det kanske verkar svårlyssnat. Och kanske är det det också, om man är en sådan som helst konsumerar musik medelst Bandit Rock eller Lugna favoriter. Men har man ett någorlunda öppet sinne och diggar såväl Steve Albini som Wu-Tang Clan. Om man gillar Pharoah Sanders, Suicide och Nina Simone. Då skaffar man The Cherry Thing omedelbart.
Skivor som hamnar liksom mittemellan olika världar behandlas ofta lite styvmoderligt. I det här fallet kan jag tänka mig att konservativa jazzpuritaner sätter pipröken i halsen och att en viss sorts unga hipsters tycker det hela är oändligt pretentiöst och väljer att lyssna på något mer anemiskt typ Lonely Dear i stället. Det är deras förlust, skulle jag vilja säga. Det här är en radikal skiva, inte bara musikaliskt, utan även för att den mycket möjligt provocerar den goda smaken sådär som Sex Pistols en gång gjorde. Det är punk helt enkelt. Inte som punk låter, men som den kanske borde.
Bäst: Suicides’ Dream Baby Dream, MF Dooms Accordion egna Sudden Movement och Stooges Dirt. Det var hälften av låtarna det. De övriga är lika bra.