Italienaren Andrea Mantegna (1430-1506) var 30 år gammal när han blev hovkonstnär åt hertigen Lodovico Gonzaga i staden Mantua, i Lombardien. Gonzaga är i historieböckerna känd som en upplyst härskare, med känsla för bildning och konst och med ideal som inte enbart formerades kring den simpla maktutövningen. Den i fjol bortgångna Inger Christensens beskrivning av mötet mellan de två, i romanen Det målade rummet (ursprungligen publicerad 1976), är lågmält humoristisk och skulle också kunna läsas som en studie av konstens förhållande till kapitalet.
Genom utdrag ur skrivaren Marsilio Andreasis dagböcker berättas det om hur den excentriske Mantegna intar hertigpalatset och får fritt utrymme för sin skapariver. Kanske är han borgerskapets lille bohem och lustigkurre, som skänker deras grå vardag en smula glans, men i slutänden är han nog ändå den som drar det längsta strået. Andreasi klagar i sin dagbok över Mantegnas benägenhet att ägna sig åt allt annat än det han avlönas för, som att ströva på kyrkogårdar och meditera över förgängligheten: "Vi betalar honom för att leverera skönhetsuppenbarelser och finna likheter mellan de bästa av våra drömmar och den fysiska världen, inte för att hänge sig åt dödsbetraktelser, mardrömmar och märkliga begravningsceremonier. Döden hör hemma i den privata dagboken, inte i Konsten." Men efterhand vinner Mantegna hans sympatier och han dras långsamt in i dennes trollkrets. I bakgrunden finns också Nicolosia, konstnärens hustru, vars skönhet är upphov till fara, inte minst för henne själv.
Det målade rummet kan sägas vara en roman om makt, men handlar också om det som transcenderar makten, som gör scenen mindre entydig. Inte heller hierarkierna människor emellan är här så statiska som de vid en första anblick kan verka. I bokens andra del, Påfågelns hemlighet, beskrivs kärleken mellan dvärgen Nana och Piero, trädgårdsmästaren Baldassares vackraste son, som ryktas ha en obekräftad koppling till självaste påven. Den värld de uppehåller sig i är förstås en förmodern plats, avgränsad och med stadiga förankringar i mytens kropp. Det gör den ideal för den sinnliga saga Christensen skrivit.
Hennes poetiska anslag slår ut i en prosa som är lätt och+ gracil även när den ägnar sig åt kärlek och död och de långa linjerna. Stundtals blir tonen pimpinett, de karaktärer som dyker upp talar med röster som tycks mycket avlägsna, närmast förvrängda. Det är nog avståndet i tid och rum som gör det. Christensen förhåller sig både djupt allvarligt och ironiskt till det italienska 1400-talets särskilda egenskaper. Vi erfar något vagt bekant men kan i grunden inte vara annat än främlingar inför det, på samma sätt som när vi betraktar en av Andrea Mantegnas drabbande målningar.