En programledares mardröm

Det hade inte varit dans i Vemhån, i norra Jämtland, på 20 år. Men nu hade byn slagit på stort. Bjudit in radion för att sända I afton dans från bygdegården. För musiken, en blåsig lördagkväll i april, stod byns stolthet - bandet Cattings. Byn: kyrka, affär, anslagstavla och ett Folkets hus. Det var där det skulle ske. Soundchecken avlöpte väl. Jag såg fram emot en lugn sändning och samlade ihop mina mentometerfjärrkontroller. I programmet I afton dans hade vi en programpunkt där publiken på plats röstade fram fem favoriter. Lördagen innan hade jag varit i Kiruna och råkat tappa alla fjärrkontroller i snön samtidigt som ett skotersällskap kom körande rätt över kontrollerna. Därför var antalet decimerat och jag skulle bli tvungen att räkna om resultatet efter omrösningen. Danskvällen tog sin början, men det var något som inte stämde. Jag satt i sändningsbussen och lyssnade på hur dansbandet spelade en låt, medan sångaren tillika keyboardisten sjöng en helt annan. Det lät som svenske kocken i Mupparna, alltså helt osammanhängande. Nu vet ju jag att dansband är ett synnerligen skötsamt släkte där knark och kröka aldrig kombineras under ett gig. Därför blev jag ännu mer orolig när kapellmästaren dök in i bussen och sa: "Arne kan inte spela, han mår dåligt men vi har gett honom coca cola". Då var klockan 21.30, alltså en halvtimme kvar till två timmars sändning över P4 för 400 000 lyssnare. Jag undrade hur många låtar de kunde spela utan Arne? "Tre", får jag till föga betryggande svar. Jag ringde snabbt min chef i Stockholm som var på fest och glatt önskade mig lycka till. Slog ett samtal till DC (Sveriges Radios driftcentral som sköter all utsändning) där en trött jourtekniker på dryg stockholmska sa att jag fick sköta det själv. Vilket skulle innebära väldigt mycket improvisation. Suck. I ögonvrån såg jag hur publiken strömmade till bygdegården. Förväntansfulla och fulla. Klockan gick mot 22 och jag hade ångest. Plötsligt slets dörren upp igen. Kapellmästaren sa att Arne kanske kunde spela ändå. Han hade ju fått läsk och så hade de slagit till honom i ryggen. Det gällde att han liksom bara kom rätt in igen. De prövade en gång och det funkade väl sådär. Tre minuter kvar till sändning gick jag upp på scenen, hälsade publiken välkommen och så drog programmet igång. När det var dags för topplistan, som publiken glatt röstade på med hjälp av de utdelade mentometerkontrollerna, slog det mig att jag inte ens slagit på datorn. Jag fick hitta på resultatet helt och hållet. Efter sändningen blev folk väldigt fulla. Till och med vakterna drack i baren. Innan jag åkte de 20 milen till hotellet i Östersund frågade jag teknikerna om det gått bra. "Nja, det var svårt att mixa för bussen skakade hela tiden". Det visade sig att ett kärlekskrankt par haft bussen som stöd för övningar som inte innefattade dans. Dagen efter fick jag samtal från kapellmästaren. Arne hade fått åka ambulansflyg på natten efter spelningen. Han hade fått hjärnblödning, men ändå genomfört jobbet, trots den enorma påfrestningen. Allt hade gått väl, men bandet tog timeout (de har fortfarande det). Heder åt Arne, en symbol för tappra dansbandsmusiker som inte låter sjukdom stoppa dem. Inte ens en hjärnblödning.