Det rör sig dock om något mer prosaiskt än så, och tur är väl det. På omslaget syns författaren, varmt klädd i ett vitt landskap, när han slår ned snö från ett träds grenar. Det vita faller över hans huvud. I handen en enkel röd sopkvast. En duchampsk ready-made? Kanske inte, men likväl något utöver bilden i sig. Som Säfve spekulerar: "Vad kan det symbolisera? Att varje gång jag knackar på maktens tjocka kvistar faller det lögner över mig? Ja - det kan jag godkänna."
Orden är talande för den här tankeboken (en av flera på senare år för Säfve, Minnessamlaren och Dagbok om mörker och ljus hör också till dessa "sidoromaner", som författaren kallar dem), där det, som ofta hos Säfve, handlar mycket om makten och dess urspårningar. Han är en sann underifrånspottare. Stundom träffsäkert, stundom slentrianmässigt, men ansatsen hedrar honom: man blir glad i kampen av att läsa Säfve.
Det är inte så mycket inrutat höger och vänster som gäller för honom, inget tuggande om den malätna parlamentarismen eller några långtråkiga realpolitiska utläggningar. Snarare: en lågmäld, tämligen mild gubbvisdom, inte föraktande det nya men inte heller bländad av det. På ett ställe pratar han om amerikaniseringen och tycks komma på sig själv med att själv ingå i den, fast då en amerikanism fjärran den som exporterar krig till tredje världen och bedövar kulturen med underhållning till döds. Det är framför allt Twains och Thoreaus amerikanism som utövar inflytande på honom. Stugsittandet, skogsfilosoferandet, den tjurnackade misstänksamheten mot allsköns överhet. I Sverige kanske hemmahörande inom samma allmänning som Carl-Göran Ekerwald och Nikanor Teratologen, men med andra estetiska förtecken.
Den röda kvasten gör avstamp i resor - till Indonesien, Irland, Italien - och böcker, skrivande. Från sitt "enmansuniversitet" på vischan i Närke, i en gammal ombyggd byskola, blickar författaren ut över världen, även om det förvisso inte råder öppet spjäll. Tv-apparaten har åkt ut, tidningsprenumerationen har sagts upp. Alltför mycket desinformation. Thoreaus dagböcker, författade för 150 år sedan, får bland annat stå för omvärldskunskapen. Något av den tidlösa hållningen tar Säfve med sig till det han skriver.